Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk litteratur 1940. Av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska akademien hade detta år två högtidssammanträden. Det första var det
från 1939 uppskjutna, det hölls på Runebergsdagen, den 5 februari, och Per
Hallströms direktörstal mynnade ut i en hyllning av Runeberg och Finland.
Akademiens stora guldmedalj tilldelades Hjalmar Gullberg, och Henry Olsson fick det
kungliga priset för sina betydelsefulla litteraturhistoriska forskningar.
Minnespenningen var präglad över August Strindberg, och i sitt tal med anledning härav
uppehöll sig Martin Lamm särskilt vid Strindbergs förhållande till sin naturs sanna
miljö, Stockholms skärgård. Vid årets ordinarie högtidssammanträde, den 20
december, togo Hjalmar Gullberg och Pär Lagerkvist inträde i akademien efter Selma
Lagerlöf och Verner von Heidenstam. Direktör var Anders Österling. Akademiens
stora guldmedalj tillerkändes professor Yrjö Hirn i Helsingfors för hans arbeten
i estetisk forskning, och kungliga priset tilldelades professor Olof Östergren,
författaren av Nusvensk ordbok, för hans förtjänster om svensk språkforskning och
språkvård. Årets minnespenning var präglad över Bernhard Elis Malmström.
En följd av kriget var att de utländska romanerna, liksom hela
översättningslitteraturen, voro något sparsammare företrädda. Av originalromanerna var det
knappast någon som dominerade. Olle Hedberg utgav »Josefine eller säg det med
blommor»: den var, som man kunde vänta, illusionslös, kvick och artistiskt
finslipad, samtidigt som den ägde inte så litet av värme. Moa Martinsons »Vägen under
stjärnorna» utgjordes av en mustig och myllrande bygdekrönika av en
naturalistisk romantiker, som arbetat under inspiration. Gösta Sjöbergs »Svarta båken» var
en svensk självprövning utförd med uppriktighet och talang. Med »Storskolan»
började Fredrik Böök sitt med spänning motsedda stora romanarbete av
självbiografisk hållning. Den väckte på vissa punkter livlig debatt, och meningar uttalades
för och emot; om de litterära förtjänsterna var kritiken däremot ense. Första pris
i en tävlan om skildringar av den moderna yrkeskvinnans liv och problem
erövrades av Ester Lindin med »Tänk om jag gifter mig med prästen ...». Den innehöll,
som prisnämnden träffande formulerade sitt omdöme, »starkt levande partier som
ansetts överväga de lätt konstaterade bristerna». Bättre än de yrkesbetonade
avsnitten voro interiörerna ur svensk pietistisk arbetarklass och teckningen av de
folkliga sockentyperna. Irja Browallius’ »Marméns», en roman i Stockholmsmiljö,
hade sin styrka i de fina och skarpsynta kvinnoskildringarna; mattare och av
mindre intresse voro interiörerna från ämbetsverket, som tycktes mycket osvenskt,
samt de manliga typerna. Med »Guldkedjan» fortsatte Josef Kjellgren, en
författare som gått märkbart framåt de senaste åren, sin berättelse om S/S Smaragdens
sista resa. I Karin Boyes »Kallocain», lovordad av kritiken, fick man en skildring
av livet i en framtidsstat där staten är allt och individerna intet. Marika
Stiern-stedts »Man glömmer ingenting» var en gedigen familjeroman. Gertrud Liljas
»Byborna», en berättelse från Småland, får betecknas som inte betydande men
sannfärdig och underhållande. Eyvind Johnsons »Soldatens återkomst» var en bok om
levande människor, vilka samtidigt — som Sten Selander uttryckte det —
representera makter och strömningar inom vårt eget folk och oss själva. Harald Beijers
»Brita i grosshandlarhuset» var delvis lyckad: vad man kunde invända mot den
var att den ville visa huvudpersonens gradvisa övergång från en folklig
ursprungsmiljö till en borgerligt kultiverad men att konkret miljöskildring knappast ligger
för Harald Beijer. Jan Fridegårds »Trägudars land» led av en nästan fullständig
brist på historisk trohet. »Hon hette Eva» av Harry Blomberg var en medryckande
berättelse om en lärarinna i isolering: yrket och vad därtill hör var bättre belyst
än hos Ester Lindin. Per-Axel Bränners »Pojke i Sibirien» kan nämnas för den
rappt återgivna Stockholmsmiljöns skull och Ragnar af Geijerstams »Tre fruar»
för den gäcksamma komeditonens.
Av novellsamlingarna fanns åtminstone en som kunde kallas ett mästerverk:
Fritiof Nilsson Piratens »Historier från Färs», utmärkt av målerisk glans, djärv
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
