Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sekund i evigheten. Av Ansgar Roth - Väte är bränslet, helium askan vid solens förbränning - Jorden når kokpunkten om 144 millioner år?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den totala massan och kvävemängden till
1/10 av vätemängden. Temperaturen i
solens centrum beräknades till 20 millioner
grader. För solen skulle i nuvarande
tillstånd omkring en procent av vätet
förbrännas till helium under loppet av en
milliard år. Men processens hastighet
ökas, så att solens totala livslängd
uppskattades till tolv milliarder år. Om dess
nuvarande ålder uppgår till två
milliarder, återstå alltså tio milliarder år.
Jorden når kokpunkten om 1AA
millioner år?
Det förefaller ju vara en rundlig tid,
men utsikterna för jordklotets bebyggare
äro likväl inte så strålande. Av teorien
framgick nämligen att energialstringen
på solen för närvarande är i tilltagande.
Solen och därmed även jorden bli allt
varmare. Den berömde amerikanske
astronomen H. N. Russell i Princeton
räknade ut att medeltemperaturen vid
jordytan torde växa med ungefär en halv
grad på en million år. Om detta finge
fortgå, skulle temperaturen om 100
millioner år uppgå till 75 gr. Celsius och efter
144 millioner år ha uppnått vattnets
kokpunkt. Människosläktets framtida öde syntes sålunda vara att bli levande kokt!
Men grundvalarna för en dylik beräkning äro lyckligtvis så pass osäkra att vi,
sedan polarisarna smält ner och havets nivå stigit med flera meter, kanske blott
begåvas med ett någorlunda drägligt tropiskt drivhusklimat.
Stjärnornas energiproblem kunde dock långt ifrån betraktas som löst genom
Bethes teori. På jättestjärnorna kan den inte tillämpas. En dylik stjärna i Stora
björnen, vars massa är 46 och ljusstyrka 700 000 gånger solens, skulle exempelvis,
om den erhölle all sin energi genom förvandling av väte till helium, endast kunna
existera som lysande himlakropp under tio millioner år. Och det finns många
sådana exempel. Den rysk-amerikanske fysikern G. Gamow i Washington sökte finna
en utväg ur detta dilemma, i det han antog att jättestjärnornas energi alstras genom
reaktioner med protoner av de i solen och dess gelikar sparsamt förekommande
elementen bor, beryllium och litium jämte de tunga väteisotoperna. Någon
tillfredsställande förklaring erhölls dock ej.
Det är emellertid uppenbart att stjärnornas och nebulosornas ålder måste
räknas i milliarder år, under det att tiden i atomernas värld mätes i bråkdelar av
mikrosekunder. Vad universum som helhet beträffar veta vi ej om det är en
engångsföreteelse eller om utvecklingen är underkastad en kosmisk puls av ofantlig
längd, som upprepas in infinitum. Sir Arthur Eddington, som inte tror på några
repetitioner, har framhållit att åskådarna på jorden just nu bevittna en fas av
största intresse i världsutvecklingen. Allting tyder på att detta skede är av
övergående natur. Inom mindre än hundra milliarder år ha spiralnebulosorna, de
främmande vintergatorna, på grund av sin snabba flykt försvunnit ur sikte, de
radioaktiva atomerna upphört att existera och alla stjärnor utom de ljussvaga
Dr Rupert Wildt, Princeton, visade att Venus’
yta är betäckt av stoftmoln, troligen
bestående av små kristaller av formaldehyd, ett
bekant desinfektionsmedel.
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
