Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musikaliska tilldragelser 1940. Av Kajsa Rootzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nationalteater återgav ett utländskt verk helt i originalversion, d. v. s. med den
ursprungliga texten — i detta fall italiensk — oöversatt. Experimentet lyckades nästan
över förväntan; de uppträdande artisterna — Hjördis Schymberg, Helga Görlin,
Isa Quensel, Sigurd Björling, Einar Andersson och Hugo Hasslo — behärskade det
främmande språket alldeles ypperligt, och publiken anammade med förtjusning
italienskan som en integrerande del i sångfrasernas oförlikneliga välljud. Sällan
har väl också en operaföreställning i Sverige varit så helgjuten och haft en sådan
fascinerande ensembleverkan som denna representation av »Cosi fan tutte», som
musikaliskt sammansvetsats av Fritz Busch och sceniskt instuderats efter hans
sons, Hans Buschs, direktiv, och där Sven-Erik Skawonius komponerat en rad
utsökta scenbilder.
Teaterns närmast följande nyhet var den opera, som Gunnar de Frumerie skapat
med Rydbergs »Singoalla» som litterärt stoff, ett förstlingsverk för scenen, gjort
med kraftfull hand och rik musikalisk fantasi. Absolut enhetlig i stilen hade den
begåvade tondiktaren visserligen inte fått sin debutopera, men hans orkestersats
hade dramatisk nerv, de bärande motiven utvecklades med en starkt personlig
expressivitet, och om man bortser från att sångstämmorna ibland blivit mera kärvt
än ömsint behandlade, så rådde genomgående en utmärkt balans mellan det hetsigt
tragiska och det skirt lyriska i den dystra sagan. »Singoalla» uruppfördes den 16
mars i Ragnar Hyltén-Cavallius’ regi, under Nils Grevillius’ musikaliska ledning
och med dekorationer av Jon-And. Titelpartiet gestaltades vid premiären av
Gertrud Pålson-Wettergren, något senare även av Brita Ewert. Som riddar Erland
framträdde Set Svanholm, som Assim Sigurd Björling och som Sorgbarn
alternerande Gurli Lemon-Bernhard och Sally Palmblad.
Höstsäsongens märkligaste operahändelse var premiären på Giuseppe Verdis
»Simone Boccanegra» — iscensatt av Harry Stangenberg och dirigerad av Herbert
Sandberg — varmed Kungl, teatern kunde bokföra ytterligare en stor konstnärlig
seger. Joel Berglund presenterade i titelrollen en av sina ädlaste och lödigaste
scenskapelser, och i verkets enda kvinnliga parti gjorde den belgiskfödda unga
sångerskan Henriette Guermant-de la Berg en uppseendeväckande debut. Ett par
veckor dessförinnan hade Vilhelm Peterson-Bergers »Domedagsprofeterna» efter
tjugo års suspension återupptagits med Sigurd Björling, Set Svanholm, Helga
Görlin, Sven d’Ailly och Simon Edwardsen i förstaplansuppgifterna. För övrigt
kompletterades den stående repertoaren under årets lopp med repriser av Tjajkovskijs
»Eugen Onegin», Natanael Bergs »Engelbrekt», Humperdincks »Hans och Greta»,
Rangströms »Kronbruden», Foronis »Advokaten Pathelin», Beethovens »Fidelio»,
Flotows »Martha» och Massenets »Manon». 1940 års debutanter på scenen voro
Gösta Björling, Hugo Hasslo, Sven-Erik Jacobsson, Sally Palmblad, Magnus
Rudbeck, .Sven-Olof Sandberg, Edith Silas-Lindquist, Bernhard Sönnerstedt och Arne
Wirén samt vid dirigentpulten Sixten Ehrling och Arne Sunnegårdh. Som gäst
dirigerade Armas Järnefelt »Fidelio», och på scenen gasterade Jussi Björling,
Teodora Lagerborg, Margit Rosengren, Martial Singher, Arnö Schellenberg och
Martin öhman.
Konsertföreningen i Stockholm hade lika många och lika fasta speldagar som
under närmast föregående år, och även om den internationella spänningen i vissa
fall tvingade till ändringar i generalplanen, kunde dock flertalet utländska
engagemang fullföljas. Framförallt höstterminen kännetecknades emellertid av en
starkare koncentration inåt, ett större uppbåd av inom landet tillgängliga krafter —
något soin gärna accepterades som ett gott tidstecken. Genom att Fritz Busch —
som under vårterminen hade de flesta konserterna om hand — för hösten erhöll
tjänstledigt från sin befattning som ordinarie dirigent, fick t. ex. en av orkesterns
egna medlemmar, förste violinisten Carl Garaguly, flera välkomna tillfällen att
hävda sin frappanta begåvning vid ledarpulten, och även Tor Mann blev med rätta
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
