Svenska Dagbladets Årsbok / Adertonde årgången (händelserna 1940) / 218 (1924-1944) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmåret 1940. Av Martin Rogberg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

T. v. Eduard Persson i »En sjöman till häst», i mitten över Hasse Ekman, Olof Widgren och Ingrid Bergman i »Juninatten», under Gerd Hagman och Ragnar Falck i »Den blomstertid». T. h. Sture Lagerwall och Åke Ohberg i »Romans».

Daphne du Mauriers best-seller »Rebecca»; två övermåttan populära
romanfigurer, mrs de Winter och slottsherrn på Manderley (Joan Fontaine — Laurence
Olivier) blev höstens biofavoriter. Teatersuccén »French without tears» kopierades
i den spirituella komedien »Skolpojkar är vi allihopa». Mycket charmfull var
»Mannen från Högländerna», en önskefilm för natur- och djurvänner om herdar,
får och vallhundar i romantisk, skotsk inramning. År 1940 blev slutligen
genombrottsåret för den engelske komikern George Formby som i en kvartett filmfarser
vann en popularitet, jämförbar med Harold Lloyds i tiden.

Importminskningen från nyssnämnda länder motvägdes av ökad tillförsel från
Tyskland. Jämte ett stort antal lustspel för skiftande anspråk märktes några
dramatiska arbeten, främst »Wienerbarn» (med Käthe Dorsch och Paul Hörbiger)
och »Du stal min dotter» efter Pusjkins »Postmästaren», bägge i förnämlig regi av
Gustav Ucicky. Heinrich George gav en fint nyanserad framställning av
åldringens faderskärlek. Tekniskt mästerliga var Karl Ritters »Bal Paré» och »Lille Don
Juan» (Capriccio), den sistnämnda en hybrid mellan operabuffa, spex och komedi,
ett slags offenbachiad i svart och vitt, ekivåk och ytterst bullersam. Filmatisk
brio försonade inte mentalitetens kyla.

I traditionellt brokig sortering fyllde Amerika spellistorna med show- och
gangsterfilmer, läkar- och collegehistorier, pioniärkrönikor och Vilda Västern-upptåg,
många dubiösa »stor»- och »stjärn»-filmer (»När regnet kom», »Kvinnorna» etc.),
några frejdiga eller nervpirrande komedier samt ett par, tre konstnärligt
betydande ting. Till glädje för sina landsmän fick Greta Garbo — länge fastkedjad vid
kolportagemässigt tårdränkt tragik — äntligen framträda som komedienne i en
vettig, gladlynt och inte alldeles uddlös satir. »Ninotchka» (regi Ernst Lubitsch)
är en ung bolsjevikkvinna vars tro på de kommunistiska idealen rubbas under
en vårlig Parissejour. Garbos register räckte över grace, innerlighet och glittrande
skratt i roande kontrast till amasonens ursprungliga stelhet. Filmen blev en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>