Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musikaliska tilldragelser 1942. Av Kajsa Rootzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musikaliska tilldragelser 1942.
Av KAJSA ROOTZÉN.
Det svenska musiklivet under 1942 kan utan tvekan betecknas som expansivt.
Den offentliga verksamheten till tonkonstens fromma utvecklades väl i stort
sett efter samma linjer som under närmast föregående år, men var, trots de sträva
tiderna eller kanske just till följd av dem, ännu livligare än förut, och i
huvudstaden verkade konsertfrekvensen nu rent av större än under den mera vidlyftigt
internationella eran före andra världskriget.
Operan kunde, speciellt under höstsäsongen, glädja sig åt ökad popularitet, åt
starka publikframgångar, vunna visserligen inte för några nya verk men för
omsorgsfullt genomarbetade föreställningar av äldre musikdramer. Årets enda nyhet
på det musikdramatiska området var Natanael Bergs »Birgitta», som hade premiär
den 10 januari. Att den, trots det intressanta ämnet och trots iscensättarens och
de uppträdandes konstnärliga ambition, inte kunde hållas uppe i repertoaren,
berodde utan tvivel på kompositörens valhänta behandling av stoffet. Berg hade
nämligen här upprepat det felgrepp han tidigare gjort sig skyldig till i
national-operan »Engelbrekt», d. v. s. han hade förändrat huvudpersonens existensform från
aktiv till passiv och i stället för scener sjudande av den vitalitet, som
ovillkorligen måste ha strålat ut från en märkeskvinna som Birgitta, sammanställt en rad
ganska stillastående tablåer, även musikaliskt tunna och ljumma i atmosfären.
Verket framfördes i Ragnar Hyltén-Cavallius’ regi och Bertil Damms dekorativa
utstyrsel med Brita Hertzberg, Irma Björck, Einar Beyron och Benna
Lemon-Brundin i huvudrollerna.
Efter detta uruppförande förekommo inte några egentliga premiärer, såvida man
inte som en sådan skall räkna den föga påkallade reprisen av Albert Lortzings
»Tjuvskytten», som inte spelats i Sverige på närmare hundra år. Däremot verkade
ett par nyinstuderingar, av d’Alberts »Låglandet» och Délibes’ »Lakmé», sporrande
på publikintresset, och den vårliga reprisen av Offenbachs »Orfeus i underjorden»,
iscensatt av den danske regissören Svend Gade, blev en solid operettsuccé.
Dessutom nyinstuderades även Peterson-Bergers »Arnljot», Verdis »Otello», Gounods
»Faust», Leoncavallos »Pajazzo» och Puccinis »Gianni Schicchi», och vidare bjöds
på gästspel av Leo Blech, Wilhelm Furtwängler (f. f. g.) och Vittorio Gui, Else
Brems (f. f. g.), Jussi Björling, Stefan Islandi (f. f. g.), Torsten Ralf och Tyge
Tyge-sen (f. f. g.). Årets debutanter voro Anna-Brita Andrén, Unni Bugge-Hanssen, Erik
Sundqvist och Conny Söderström.
Glädjande nog arbetade även baletten i stark medvind. Ledd och instruerad av
den finländske koreografen George Gé kunde den fira sannskyldiga triumfer i
»Svansjön» och »Törnrosa» (båda till musik av Tjajkovskij). Den sistnämnda
fantasien framfördes som helaftonsprogram, »Svansjön» däremot i fragment och
kompletterad med »Kärleksprovet» (till Mozarts musik) och »Kaukasiska danser» (till
musik av Rimskij-Korsakov och Anton Rubinstein).
Operetten, som under närmast föregående säsonger haft operascenen som enda
hemort i huvudstaden, gjorde under året sin rentré även på Oscarsteatern, som
började med ett enklare lustspel, »Blåjackor», vars kompositör var Louis Lajtai,
och fortsatte med den stort upplagda »Teaterbåten», som tonsatts av Jerome Kern.
Konsertföreningen anställde som ordinarie orkesterledare Carl Garaguly, som
under en säsong verkat som extraordinarie dirigent. Institutionens skolkonserter
leddes som förut till övervägande delen av Adolf Wiklund. Ett antal konserter hade
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
