Svenska Dagbladets Årsbok / Tjugonde årgången (händelserna 1942) / 254 (1924-1944) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmåret 1942. Av Ellen Liliedahl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

T. v. Marianne Löfgren och Edvin Adolphson i »Man glömmer ingenting», i mitten Ernst Eklund
och Frank Sundström i »Farliga vägar» samt Åke Ohberg, Oscar Ljung och George Fant i
»Snapphanar», t. h. Edvin Adolphson i »General von Döbeln».

dunklet» på en ny specialitet, den s. k. psykologiska thrillern, och lyckades
åstadkomma en filmatiskt välgjord och fängslande ehuru psykologiskt mindre
trovärdig historia om en pyroman, gestaltad av Stig Järrel. En liknande genre
företräddes av Dagmar Edqvists »Fallet Ingegerd Bremssen» i Anders Henriksons
filmupplaga, vilken trots omsorgsfull regi icke hade kramat önskvärd dramatisk
spänning ur det tacksamma kriminalpsykologiska ämnet.

Mitt i högsommaren presenterades »Gula kliniken», där Ivar Johansson gav en
reportagemässigt livlig och realistisk filmberättelse med social tendens om en
kvinnoläkares erfarenheter, baserad på Maja Björkmans roman med samma namn.
Filmen var sympatisk genom sin rakryggade hållning och som ett positivt och
medicinskt upplysande inlägg i fosterfördrivningsfrågan, men den förbisåg totalt
problemets sociala sida och hade inga direkt konstnärliga förtjänster.
Människoskildringen var schematisk men bar äkthetens prägel. Filmen blev en betydande
publikframgång, vilket däremot knappast var fallet med Ivar Johanssons andra
opus för året, »Ta hand om Ulla», där abortproblemet ventilerades på nytt, vid
sidan av beredskapens prövningar för den äktenskapliga troheten, i en alltför
vidlyftig och illa disponerad historia. Marianne Aminoff gjorde emellertid en mycket
duktig prestation i den kvinnliga huvudrollen. Till problemfilmerna hörde även
»Ungdom i bojor», vari Else Kleen i samarbete med Bengt Idestam-Almqvist tagit
upp sitt favoritämne, skyddshemsungdomen. Anders Henrikson var regissör samt
medverkade som författarinnans språkrör, en idealistisk läkare och ungdomens
vän, förträfflig i båda dessa egenskaper, och åstadkom en i det stora hela utmärkt
filmberättelse. Den gjorde emellertid knappast åsyftad verkan som stridsappell
och social skildring.

Kontakten med författarvärlden var särskilt påtaglig i höstens mera betydande
filmer, Sven Stolpes »General von Döbeln», Vilhelm Mobergs »Rid i natt», Hjalmar
Söderbergs »Dr Glas» och Rune Lindströms »Himlaspelet», fyra var för sig
anmärkningsvärda verk. Stolpe hade lierat sig med Olof Molander för att ge
generalen från Juutas liv på filmduken och deras manuskript företedde många
positiva drag: livfull miljöteckning, intensitet i dialog och människoframställning,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>