Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmåret 1942. Av Ellen Liliedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genomarbetat skådespel med granna naturscenerier. Den tyska produktionen var
ojämn men bjöd på några verkligt betydande filmer, Veit Harlans »Soluppgång»
(Resan till Tilsit) och Günther Rittaus »Folket vid floden», två helgjutna,
konstnärligt gestaltade och intensivt dramatiska verk i likartad, folklig östtysk miljö, samt
»Vem dömer?», där frågan om rätten att utsläcka lidande liv belystes i en väl
utformad handling med gripande detaljer, regi Wolfgang Liebeneiner. Man kunde
emellertid icke förbise filmens karaktär av apologi för det upprörande
avlivningssystem, s. k. Gnadenstot, som tillämpas i Tyskland. Den vid årets Venedigbiennal
med högsta utmärkelse belönade »Den store segraren» visade sig vara en
krigspropagandistisk hjältemålning av tämligen onjutbar beskaffenhet, trots Harlans
kraftfulla regi och Otto Gebührs utmärkta framställning av Fredrik den Store.
Schweiz bidrog till repertoaren med en förtjusande liten kostymkomedi,
»Kärleksbreven», graciös och skälmaktig, samt en beredskapsfilm från förra
världskriget, »Alarm vid gränsen». Ett par äldre franska filmer letade sig fram till svenska
dukar; därav var René Clairs med lysande humör och fantasi skapade satiriska
burlesk »Siste miljardären» den mest anmärkningsvärda. Ett par tilltalande ryska
filmer förekommo även i repertoaren: »Vägen till stjärnorna», en charmfull
musikalisk komedi med storsångaren Lemesjev, och »Kvinnorna vid Volga», en
folklivsskildring med briljant miljöskildring och vackra bilder.
Den amerikanska repertoaren dominerade som vanligt kvantitativt och bjöd
även på konstnärliga höjdpunkter i myllret av välgjord underhållningsfilm och
rena dussinfabrikat. Dit hörde främst »Jag minns min gröna dal», Richard
Llewellyns walesiska familjehistoria i John Fords inspirerade filmåtergivning, en i alla
avseenden vacker, värdig och intagande film, och »Mrs Miniver», den i ännu högre
grad insmickrande, utomordentligt väl regisserade (William Wyler) och spelade
filmen om en grupp människor i bombkrigets England. Blandat mottagande
bestods Walt Disneys »Fantasia», en konsert i bilder till Leopold Stokowskis orkester,
och blandat var också det intryck den heterogena bildsviten efterlämnade. När
tecknaren lyckats som bäst, t. ex. i illustrationerna till balettmusiken ur
»Nötknäpparen», hade han åstadkommit utsökta ting, medan hans fantasier till
Beethovens Pastoralsymfoni måste betecknas som både smaklösa och främmande för
musikens väsen. Som försök att lära omusikaliskt folk att »se» musik var filmen
antagligen misslyckad men som experiment var den likväl höggradigt intressant.
Det 26-åriga geniet Orson Welles »En sensation» (Citizen Kane) hörde även till
årets amerikanska märkesfilmer. Här mötte man en om filmens speciella
uttrycksmedel intensivt medveten, psykologiskt analyserande, originell och nyskapande
författare, regissör och skådespelare, lika märklig i alla dessa egenskaper. Verkets
starkt intellektualistiska karaktär och dess krav på medverkan från åskådaren
hindrade det dock från att bli någon publiksuccé; dess artistiska hållning
betecknade ett medvetet avsteg från gängse Hollywoodtraditioner. Dessa spårades
däremot eftertryckligt i Caprafilmen »Vi behöver varann», en underhållande och
styvt regisserad sak, som dock strävade litet för påtagligt efter massans gunst.
»Kvinnan utan nåd», ett mörkt och bittert, med stram konsekvens format
familjedrama i regi av Wyler och med Bette Davis i paradroll, må noteras bland de
anmärkningsvärda programmen. Den habile Hitchcock presenterade den rafflande
»Sabotören» och den elegant kusliga »Illdåd planeras», och den likaledes till
Hollywood överflyttade René Clair signerade en skört spirituell och raffinerad
kostymkomedi med Marlene Dietrich, »Farlig kvinna». Årets Garbofilm var däremot en
synnerligen enkel och tämligen smaklös farskomedi, »Tvillingarna», där stjärnan
dock briljerade med humör och god lustspelsteknik. En rad pampiga
äventyrsfilmer i färg framfördes, varibland må nämnas »Vingar ovan molnen»,
»Djungelboken» och »Skörda i den vilda stormen». En ytterst välgjord sak i de biografiska
filmernas rad var slutligen »Reuter meddelar...», en skildring av den berömde
tidningsmannen Reuter, spelad av Edward G. Robinson i Dieterles kunniga regi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
