Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden - Island
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ehuru ockuperat land, förskonades Island även under 1942 från att bli indraget
i några direkta krigshändelser, bortsett från enstaka flyganfall mot ön, vilka
dock icke synas ha anställt nämnvärda skador. Förhållandet till de amerikanska
ockupationstrupperna, till antalet föga mindre än öns hela folkmängd, var hela
tiden gott, om än en del ömtåliga problem skapades, särskilt i fråga om kvinnorna.
Den inrepolitiska situationen präglades av vissa motsättningar partierna emellan,
som ledde till ej mindre än tre regeringskriser. Vid årsskiftet blevo åtskilliga
arbetsavtal uppsagda, och högre löner begärdes, varvid strejker uppstodo inom
åtskilliga fack i Heykjavik. Under första veckan i januari antog alltinget en lag om
pris-och lönekontroll samt förbud mot lockouter och strejker. Mot denna lag gjorde
socialdemokraterna så kraftigt motstånd, att social- och utrikesministern, Stefan
Johann Stefansson, den ende socialdemokratiske regeringsmedlemmen, den 17/1
avgick och socialdemokraterna trädde i opposition mot regeringen, varigenom det
samarbete, som de tre stora partierna inlett på våren 1939, sprängdes. Några dagar
senare avgick hela regeringen. Den 25/1 övertogs Stefanssons post av den
konservative partiordföranden, ministern för näringslivet Olafur Thors, så att
regeringen, som i övrigt blev oförändrad, kom att bestå uteslutande av representanter
för framstegspartiet och de konservativa. Redan den 15/5 ingav emellertid Hermann
Jonasson ministärens avskedsansökan, denna gång på grund av
meningsskiljaktigheter mellan framstegspartiet och alltingets övriga partier om ett förslag till
ändring av författningens bestämmelser rörande valkretsindelningen. Följande dag
utnämndes en ny regering på tre ministrar, alla tillhörande
självständighetspartiet. Olafur Thors blev stats- och utrikesminister, dittillsvarande finansministern
J. Möller blev finans- och justitieminister och professor Magnus Jönsson minister
för kyrko- och undervisningsväsendet, övriga ministerier fördelades på de
nyssnämnda.
Den 23/5 godkände alltinget en revision av vallagen, vilket innebar att
proportionella val infördes. Ett förslag från framstegspartiet, som bekämpade revisionen,
om misstroendevotum mot den nya regeringen avvisades. Då det emellertid
beträffande vallagen var fråga om en grundlagsändring, förrättades de val, som ägde
rum i juni, efter den gamla vallagen. De medförde inga principiella ändringar i
partiställningen. Kommunisterna ökade dock sin röstsiffra betydligt. Vid alltingets
höstsammanlräde antogs den nya vallagen definitivt.
Den 14/11 avgick regeringen Thors — dess uppgift att modifiera vallagen var
fullgjord — och riksföreståndaren uppmanade partiledarna att denna gång söka få
till stånd en samlingsregering. Detta lyckades emellertid ej, och det blev ingen
annan råd än att den 17/12 bilda en provisorisk expeditionsministär, vari
lagmannen dr jur. Björn Thordarson blev stats- och kyrkorninister, grosshandlare Björn
Olafsson finansminister, höiesteretsdomare Einar Arnorson justitie- och
kulturminister samt nationalbanksdirektören Vilhjalmur Thor utrikes- och
handelsminister.
Sveinn Björnsson återvaldes den 9/5 till riksföreståndare.
Ockupationen tillförde Island stora mängder utländsk valuta, varjämte
exporten till England avsevärt ökades utan att Island försågs med motsvarande
kvantitet varor. Följden blev en fortsatt snabb inflation. I oktober nådde
levnadskostnadsindex 250 mot 100 i januari 1939. Under senare delen av året träffades ett
triangelavtal, som tillförsäkrade Island leverans av vissa nödvändighetsvaror från
U. S. A. Tillförseln led dock i hög grad genom svårigheterna att anskaffa tonnage.
Budgetförslaget för 1943 upptog inkomster till 33,7 miljoner isländska kronor
och utgifter till 28,3 milj. Budgetöverskottet blev sålunda 5,4 milj.
Trots livlig byggnadsverksamhet var det icke möjligt att helt avhjälpa den
rådande bostadsbristen.
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
