Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det militära året 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det militära året 1943.
Sveriges försvarsberedskap upprätthölls vid alltjämt oförminskad styrka, och
på olika sätt underströks i de mest auktoritativa former, att landet både kunde
och skulle försvaras vad som än hände. Förhållningsorder i sådan riktning
utfärdades även till civila såväl som militära myndigheter samtidigt med att hela
nationen instruerades om vad var och en hade att iakttaga i händelse av ett
överfall och vad som därvid kunde förutses inträffa. Omfattande inkallelser till
beredskapstjänstgöring samt fältövningar i större förband, stundom gemensamma
för de olika vapenslagen, avlöste varandra. De viktigaste av de härmed antydda
tilldragelserna finnas registrerade i avdelningen Vad sig i riket tilldragit. Där
omtalas likaledes igångsatta eller fullföljda utredningar m. m. av militärt intresse.
I särskilda artiklar antecknas därjämte riksdagens beslut rörande försvaret, högre
militära utnämningar o. s. v. En sammanfattning av årets erfarenheter och
märkligaste fakta gav överbefälhavaren, general Thörnell, i en vid jultiden utfärdad
högkvartersorder till all personal inom försvarsväsendet. Ur denna översikt
citeras här följande:
Försvarets uppgift har tid efter annan krävt väsentliga växlingar i beredskapens styrka
allteftersom möjligheterna för neutralitetskränkningar eller angrepp synts större eller mindre. Inga
skärpningar eller lindringar i beredskapen ske utan grundligt övervägande, därom får intet tvivel
råda. Det stärkande av våra försvarsmedel, som under krigsåren pågått, har innevarande år lett
till ökad effektivitet hos krigsmaktens olika delar både i fråga om utbildningen i taktiskt och
tekniskt avseende samt i fråga om förbättrad och moderniserad utrustning. Vi äro ingalunda framme
vid målet för vår beslutade upprustning, men vi ha dock redan ernått en avsevärt ökad möjlighet
att hävda vårt oberoende. Detta har icke kunnat ske utan ett synnerligen forcerat arbete inom de
högre och de högsta militära befälsinstanserna och förvaltningsmyndigheterna. Dessa kategorier
ha inlagt stora förtjänster om krigsmaktens utveckling till större slagkraft, ehuru deras arbete
utåt ej synts så mycket och därför ofta av allmänheten undervärderas. Även truppbefälet är värt
ett varmt erkännande för förbandens ökade krigsduglighet. Utbildningsförhållandena ha ofta
varit mycket besvärliga. Bristen på aktivt befäl eller befäl, som i fråga om kvalifikationer är
jämförbart med detta, har utgjort och utgör alltjämt ett starkt försvårande moment.
Nödvändigheten att samtidigt tillgodose försvarsberedskapen och den ordinarie fredsutbildningen har under
vissa perioder ställt mycket stora krav på befälskadern. Att det oaktat utbildningsståndpunkten
kunnat höjas, beror tvivelsutan i väsentlig grad dels på den ökade tjänsterutin, som både befälet
och de värnpliktiga förvärvat under de gångna beredskapsåren, dels på att personalens stora
flertal med berömvärt intresse och villighet fullgjort sin ofta ganska påfrestande tjänst. Den ökade
tjänstevanan har ock medfört en påfallande bättre kroppslig kondition och uthållighet än tidigare.
Det har även varit mig en glädje att konstatera, att befälets intresse och förmåga att ägna
erforderlig omtanke åt truppens välbefinnande tilltagit. Truppens yttre hållning och allmänna
uppträdande, som enligt gammal erfarenhet äro pålitliga värdemätare på dess inre halt, ha i stort
sett förbättrats, även utom tjänsten. Vi ha nu i alla avseenden en mycket bättre grund att bygga
vidare på än någonsin tidigare.
Överbefälhavaren fortsatte med några kritiska iakttagelser beträffande disciplin
och soldatanda samt personlig hållning i enstaka fall och tillade därefter:
Det bör ej fördöljas, att hos många svenskar, också hos många svenska krigsmän, synes ha
inträtt en viss trötthetskänsla, som delvis må ha sin förklaring i den långa beredskapstjänsten. Den
känslan breder ut sig huvudsakligen därför, att man tror, att faran är över för vårt land.
Måhända har en i och för sig fullt berättigad strävan att planera och organisera för en kommande
fredsperiod, om ock helt oavsiktligt, bidragit till att föra bort tankarna från det, som alltjämt för
hela vårt folk borde vara det väsentligaste: rikets försvar i nuläget och under den närmaste
framtiden. Det finnes anledning att på det skarpaste varna för att anse krigsfaran försvunnen, den kan
komma att aktualiseras fortare än vi ana, i vilken form är omöjligt att förutse.
I nyårskonseljen 1943 utnämnde regeringen till ny överbefälhavare från den 1
april 1944 chefen för fjärde militärområdet, generalmajor Helge Jung, vilken
samtidigt befordrades till generallöjtnant. Till ny arméchef från samma tidpunkt efter
generallöjtnant Ivar Holmquist utnämndes arméinspektören, generalmajoren greve
Archibald Douglas, vilken likaledes erhöll generallöjtnants tjänsteställning.
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
