Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i Sverige 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han i tur att bli regementschef, men då bröt kriget ut i Finland. Som förste svenske officer
begärde L. sitt avsked och inträdde såsom överste i Finlands armé. Han visade under striderna ett
orubbligt lugn och en osviklig tapperhet som gjorde att hans soldater, svensk- såväl som
finsktalande, med beundran och tillförsikt sågo upp till sin chef. Generalsutnämning blev ett uttryck
för Finlands tacksamhet. L. återinträdde i svenska arméns reserv och utnämndes 1927 till svensk
generalmajor. Dessförinnan hade han med utmärkelse representerat vårt land vid Olympiska
spelen i Paris 1924, där han vann guldmedaljen i prisridning, en framgång, som gjorde hans
namn världsbekant i ryttarkretsar. När på hösten 1939 ofärd åter hotade Finland, var L. från
början med bland dem som i Sverige förde broderlandets talan. Trots sina 71 år och begynnande
ohälsa åtog sig L. uppdraget som chef för den nybildade Svenska frivilligkåren, vilken insattes
i norra Finland. Som ett uttryck för fältmarskalken Mannerheims uppskattning utnämndes L.
efter krigets slut till general av kavalleriet. Död den 14 september.
Sigurd Lindquist, f. 1895. L. tillhörde den typ av präster, som med mångsidig och djup lärdom
förena enkelhet, folklighet och praktisk läggning. Efter sin prästvigning 1918 hade han hela tiden
sin tjänstgöring i Tensta socken utanför Uppsala, från 1925 som kyrkoherde. Vid sidan av detta
ämbete och otaliga kommunala uppdrag, ägnade han sig åt en omfattande vetenskaplig
forsknings-och lärargärning. Han disputerade 1932 och blev 1934 docent i religionshistoria och
religionspsykologi. Hans förnämsta arbete är säkerligen »Mystikens väg och mål», där han med material från
de mest skilda religionstyper inom och utom kristendomen företar en inträngande analys av de
mystiska själstillstånden ur psykologisk synpunkt. Med otrolig receptivitet lärde han sig själv
nya språk, bland annat ryska och kinesiska, och fördes stundom av sina psykologiska forskningar
långt in på fackmännens område. Flera gånger uppehöll han professuren i religionshistoria. Död
den 18 augusti.
Folke Lindstedt.
Rikard Lindström.
Karl Ljungberg.
August Ljunggren.
Folke Lindstedt, f. 1884. Han disputerade för med. doktorsgrad 1913 och blev 1915 docent i
medicin vid Karolinska institutet, överläkare vid Garnisonssjukhuset 1917—30 samt från
sistnämnda år vid S:t Görans sjukhus. Hans vetenskapliga produktion var omfattande och
mångsidig och gällde inte blott hans eget fack, invärtes medicin, utan sträckte sig även till närliggande
discipliner, ögonsjukdomarna, serologien, neurologien etc. Han ägnade även stort intresse åt de
reumatiska sjukdomarna. Död den 16 maj.
Rikard Lindström, f. 1882. Med L. bortgick en i flera avseenden synnerligen originell person,
en målare, författare, kåsör och resonör av starkt personlig läggning. L. gick på Konstakademien
1901—02, men som sin egentliga lärotid räknade han de ungdomsår han tillbragte i Köpenhamn.
Han var också hela sitt liv med starka band fäst vid den danska kulturen. Ehuru betydligt yngre
än de andra konstnärerna i Konstnärsförbundet, upptogs han i deras krets. »Han hade sin egen
stil som målare», skrev Gotthard Johansson om honom. »Det skämtades ibland en liten smula
med den, när han kallades ’aktermålaren’, på grund av den förkärlek han visade speciellt de
gamla roslagsskutornas akterspeglar. Själv ansåg han sannolikt, att det inte fanns mer än två
saker i denna ofullkomliga värld, som verkligen hade stil, båtar och kvinnor. Han ägnade båda
sin chevalereska dyrkan. Men han målade endast båtar och även detta egentligen bara på två
ställen, i Stockholms skärgård och vid Lofoten. Han hade kanske en ännu mera utpräglad stil
som författare. Ingen har mera kärleksfullt än han vårdat den sobra traditionen från Hjalmar
Söderbergs historietter. Hans små kåserier äro en miniatyrkonst av hög artistisk valör, och när
han målade i ord, var hans palett både renare och friskare än ofta, när han uttryckte sig i
oljefärg. Men sin mest personliga stil utvecklade L. i det mänskliga umgänget. Man skall ha hört
honom själv berätta sina historier och man skall ha sett replikerna födas som Afrodite ur havets
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
