Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i utlandet 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ilayashi, Gonsuke, japansk statsman (* 1860
— † 4/2). Han hörde till de mest kända »äldre
statsmännen» i Japan. I början av 1900-talet
utnämndes han till ambassadör i Rom, där han
stannade till 1916, då han återvände till Tokio
för att inträda i regeringen. Efter världskriget
1914—18 var han japansk ambassadör i
London. Han var Japans ombud vid
Lausannekon-ferensen 1932. När kabinettet Hirota i januari
1937 avgick, fick Hayashi i uppdrag att bilda
det nya kabinettet. Redan den 31 maj samma
år tvingades han emellertid att avgå.
Herriot, Édouard, fransk politiker (» 1872 —
† 22/9). Genomgick École Normale med höga
utmärkelser och blev sedan lektor i fransk
litteratur vid ett läroverk i Lyon. Tidigt kom
lian in i Lyons kommunala liv och blev
stadens inär 1905. Under hela sitt liv, även sedan
han nått höga äreställen, blev han sin stad
trogen och släppte aldrig kontakten med
densamma. Lyon sände honom till senaten, och
redan under världskriget 1914—18 kom han in
i regeringen såsom minister för allmänna
arbeten i Briands kabinett. Han tillhörde det
socialradikala partiets flitigaste ministärbildare
och bildade sitt första kabinett efter den stora
vänstersegern 1924 efter Ruhrockupationen. Ar
1926 blev han för andra gången
ministerpresident, 1932 för tredje gången. I de efter detta år
tätt följande ministärerna var han ständigt med.
Ar 1936 valdes lian till kammarpresident. Under
villervallan efter det franska sammanbrottet
1940 stod han i klar motsättning till
Pctain-Laval, och vid den tyska inmarschen
november 1942 1 de icke-ockuperade franska
områdena blev han förd till koncentrationsläger.
Han drabbades där enligt uppgift av
sinnessjukdom. Utrikespolitiskt följde han efter
världskriget 1914—18 helt andra linjer än
Poin-caré, och i motsats till denne inlade han stora
förtjänster om mildrandet av motsättningarna
i Europa. Han var en stor musikälskare och
utgav en uppskattad Beethovenbiografi.
Lutyens, Edwin, brittisk arkitekt (• 1869 —
† 31/12). L. var vid sin död den brittiska
byggnadskonstens grand old man. Han var en av
pioniärgestalterna inom den generation’ av
engelska arkitekter, som i början av seklet sökte
skapa en modern arkitektur på grundvalen av
de inhemska, främst medeltida traditioner, som
några decennier tidigare väckts till liv genom
Morris* och Ruskins inspirerande verksamhet
och som främst kommo att få betydelse för
privatbostadens och särskilt det förnäma
lanthem-mets gestaltning. Med sin fina konstnärliga
känsla, sitt intresse för materialet och för
hantverket hade han mycket som påminde om
öst-bergs och Westmans generation inom svensk
arkitektur.
Madsen-Mygdal, Thomas, förutvarande dansk
statsminister (* 1876 — † 23/2). Han utbildade
sig till lärare, var 1908—20 föreståndare för
Dalums lantbruksskola och under ett par
perioder ordförande i De Samvirkende Danske
Landboforeninger. Han var jordbruksminister
1920—24 och statsminister 1926—29. I
landstinget satt han 1920—25 och 1 folketinget 1926
—33. Han var ordf. i Venstres riksdagsgrupp
och i Venstres riksorganisation.
Millerand, Alexandre, förutvarande fransk
president (• 1859 — † 6/4). Invaldes 1885 i
deputeradekammaren som representant för
yttersta vänstern. Han tillhörde kollektivisterna,
d. v. s. socialdemokraterna, och bekämpade
häftigt boulangismen och storfinansen. Men då
Waldeck-Rousseau 1899 bildade sin ministär,
blev M. handelsminister och var den förste
socialdemokratiske medlemmen av en borgerlig
regering. Denna händelse, som gav upphovet
till uttrycket ministersocialism, väckte stark
indignation hos M :s partivänner. Hans
brytning med vänstern markerades ytterligare då
han som arbetsminister i Briands första
ministär nedslog järnvägsstrejken 1910 och då
han som krigsminister under Poincaré kort före
krigsutbrottet 1914 genomdrev den treåriga
värnplikten. I den stora försvarskoalitionen
1914—15 var han åter krigsminister. Efter
Cle-menceaus fall 1920 blev han konseljpresident.
Då Deschanel samma år plötsligt avled, valdes
han till president. En våldsam konflikt
uppstod därunder mellan honom och vänstern och
han tvingades att avgå som president i juni
1924. Följande år invaldes han i senaten men
spelade därefter ingen politisk roll.
Mowinckel, Johan Ludwig, f. d. norsk
statsminister (• 1870 — † 30/9). M. studerade först
vid Oslo universitet och avlade där fil. kand.-
331
Blædel. Kung Boris. Cajander. Grieg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
