Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med tydlig adress: »Aldrig kunna kulturfolken sjunka så djupt, att de icke erkänna
rättmätigheten i ett folks kamp för sin frihet».
I februari satte så ryktena i gång om separatfred — de härrörde ur engelska och
amerikanska källor — och återkommo vid flera tillfällen under året. Det blev dock
aldrig mer än rykten. Men i Finlands politiska kretsar och även i en del av
pressen diskuterade man under intryck av händelserna på östfronten
fredsmöjligheterna. Presidentvalet, som man väntade skulle medföra regeringsskifte, hade
nämligen medfört mildare censur än på länge. Genom en rätt klumpig manöver
fördes Mannerheim fram i valkampanjen. När det befanns, att marskalken inte
kunde få alla partiers stöd, vägrade han, och elektorerna omvalde Ryti utan
motkandidat. Som ett tecken på opposition avlämnades dock 24 blanka sedlar.
I ett manifest dagen före presidentvalet hade det socialdemokratiska partiet
hävdat Finlands principiella rätt att träda ut ur storkriget.
Så blev det regeringsombildning, som ledde till att högermannen Linkomies i
början på mars bildade en ny koalitionsregering, fortfarande med Tanner som
mäktig ledamot men utan den tyskorienterade utrikesminister Witting och utan
någon representant för det nazistiska IKL. Utrikesminister blev svensken Ramsay.
När presidenten trädde till den 1 mars, konstaterade han: »Vårt folk önskar
givetvis fred, men vi skönja ännu intet tecken till slut på vårt krig».
På långfredagen anlände praktiskt taget hela USA:s Helsingforsbeskickning med
flyget till Stockholm, men en isolerad chargé d’affaires stannade. Några veckor
tidigare torde Finlands nya regering ha mottagit en amerikansk not med
förfrågan om den ville acceptera State Departments bona officia för en sondering i
Moskva. Finlands regering ansåg sig dock icke kunna reflektera på
medlingsförslaget. Någon tvekan torde dock ha gjort sig gällande — svaret avgavs först sedan
tyska sändebudet demonstrativt avrest från Helsingfors.
I Finland fortsatte man emellertid att uttala sig för god sämja med Förenta
staterna och deklarera, att man endast eftersträvade frihet och oberoende inom de
gamla riksgränserna, sådana de voro före vinterkriget. Året bjöd f. ö. på många
symtom på finsk självhävdelse gentemot landets vapenbroder. Sålunda erkände
Finland icke Mussolinis återuppståndna regering, den kungatrogna italienska
beskickningen kvarstannade i Helsingfors, starka uttryck gåvos åt finsk sympati
med Norge och Danmark vid flera tillfällen, bl. a. inför de tyska judeförföljelserna
i Danmark, och fortsatt finsk frivilliginsats på tyska östfronten avslogs.
Det väckte stort uppseende, när den 21 augusti en av 33 framstående
medborgare, däribland särskilt många svenskar, undertecknad adress överlämnades till
presidenten med uppmaning att återställa de goda förbindelserna med Förenta
staterna samt att separera Finland från stormaktskriget.
I en hemlig riksdagsdebatt den 3 september torde statsministern ha avgivit
förklaringar, som icke i princip avveko från adressundertecknarnas ståndpunkt, och
den 12 september offentliggjordes ett anonymt intervjuuttalande, vari
statsministern till tre utländska tidningsmän, däribland Sv. D:s korrespondent, uttalade,
»att Finland för sitt eget krig och är i sin fulla rätt att handla fritt», att det
officiella Finland beklagar krigstillståndet med Storbritannien och att det är
regeringens vilja att utbygga relationerna med USA, som Finland alltid betraktat som
den förnämsta och största representanten för frihetens och demokratiens ideer,
»att emot falska påståenden utomlands officiella kretsar i Finland önska kraftigt
understryka, att alla eventualiteter tagas i betraktande och att man med djupt
allvar begrundar Finlands ställning, ju mera kriget närmar sig Europas hjärta».
Statsministern uttalade sig också för nordisk samverkan och uttalade, »att i
princip icke någon form för gemenskap kan vara för långt gående». Det
förklarades senare, att statsministern aldrig godkänt intervjuernas ordalag men att han i
sak stod för dem.
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
