Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveriges utrikespolitik 1944 - Förhållandet till Tyskland - Finland i brännpunkten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sveriges utrikespolitik 1944.
Den utrikespolitiska utvecklingen under 1944 ledde i stort sett icke till vad
man under senare delen av år 1943 allmänt hoppades, nämligen ett relativt
snabbt slut på kriget i Europa. I vårt lands politiska och militärpolitiska läge
inträdde onekligen vissa förbättringar; närmast så, att den omedelbara risken för
tyskt anfall alltmer minskades. Nya faror och risker aktualiserades väl, men
vi sluppo, man frestas säga som vanligt, lindrigt ifrån. Den sjökrigföring man
kunde vänta i Östersjön uleblev sålunda praktiskt taget. Det moderna kriget med
alla dess fasor trängde en tid bokstavligen in på vår gräns, men utan några andra
komplikationer för vår del än en svällande ström av olyckliga flyktingar. Den
alltjämt skärpta luftkrigföringen generade oss icke mera än förut.
Under allierat tryck blev emellertid — genom Tysklandshandelns gradvisa och
slutligen nästan fullständiga avbrytande — vår avspärrning strängare än
någonsin. Efter Finlands utträde ur kriget och de ryska arméernas kolossala
kraftutveckling i allmänhet och deras tolala återerövring av de forna randstaterna i
synnerhet bytte Ryssland så att säga plats med Tyskland som vår ojämförligt
mäktigaste granne. Därtill kommer, att de allierade uppenbarligen utan mycken
hänsyn till hittillsvarande rättssynpunkter visade sig benägna att etablera sig
som förmyndare över småstaterna, allierade lika väl som f. d. neutrala. Det i
Dumbarton Oaks i Washington utarbetade förslaget till en »världsorganisation
för fred och säkerhet» (9 oktober) bär härvid syn för sägen. Atlantdeklarationen,
som skulle garantera varje individ i staternas krets lika rätt och säkerhet, syntes
i varje fall förlora denna betydelse.
Förhållandet till Tyskland.
Vid årsskiftet 1943—1944 upptogos sinnena i Sverige alltjämt i hög grad av de
tyska våldsåtgärderna mot Norges studenter, vilka i stort antal häktades och
transporterades till Tyskland. För att ge ett tydligt uttryck åt den svenska
reaktionen infördes, enligt vad utrikesminister Günther meddelade i remissdebatten,
en »kulturspärr» mellan Sverige och Tyskland. Vetenskapsmän, som önskade
komma till Sverige t. ex. för studier eller som föredragshållare o. d., beviljades
icke inresetillstånd. Detta var inledningen till en lång rad åtgärder, som under
årets lopp alltmer minskade våra förbindelser med Tyskland.
Förhandlingarna rörande reglering av den svensk-tyska handeln hade
traditionsenligt upptagits i god tid på hösten, men hunno ej avslutas förrän in på det
nya året. De medförde på svenskt förslag en högst avsevärd nedskärning av de
varukvantiteter, främst malm och kullager, som Sverige skulle leverera, och
naturligtvis motsvarande inskränkningar från tysk sida, d. v. s. av vår import bl. a. av
kol och koks. Någon svensk kredit kom ej ifråga. Samtidigt träffades
överenskommelse om att lejdbåtstrafiken åter skulle upptagas, vilket skedde redan i januari.
Finland i brännpunkten.
Vid årets början vunno ryssarna stora framgångar på norra delen av östfronten.
Leningrads belägring måste upphävas och tyskarna återtågade, till en början i
mycket rask takt, mot Estland. Där stabiliserades emellertid en ny front. Att detta
återtåg i hög grad försämrade Finlands läge torde ej behöva särskilt framhållas.
Den 6 februari och åtskilliga gånger under den följande tiden företogo ryska
flygeskadrar mycket allvarliga angrepp mot Helsingfors. Därmed underströks det
krav, som från allierat och ryskt håll länge framförts, nämligen att Finland borde
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
