Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1944. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på Vasan: här var Erik Berglund närmast idealisk. Daphne Du Mauriers
»Re-becca» var samma publikfriande best seller på scenen som i bokform, och
skickligt spel av Edvin Adolphson och Barbro Kollberg kunde inte dölja dess
andefattiga tomhet. Som en ersättning för denna publikspekulation kom sedan
Strindbergs »Dödsdansen», där Gabriel Alw gav en fängslande och personlig
tolkning av kaptenens roll, varpå året avslutades med »Solsken då och då», ett
lustspel av Terrence Ralligan.
Blancheteatern började också lovande. Paul Osborns »Det ljusnar vid
sjutiden» blev visserligen inte samma konstnärliga framgång som i Göteborg;
men med Tjehovs »Körsbärsträdgården» kom en teaterkväll som
fastnade i minnet. Särskilt Hilding Gävle som en älskvärd odåga med okuvlig böjelse
att hålla lyriska tal hade en stor afton: hela gestalten var indränkt med ryskt
adertonhundratal. Sedan sjönk nivån på teaterns repertoar betänkligt. »M e d
clippern västerut» av Elmer Rice var ett stycke antiisolationistisk
propaganda, som vid det här laget verkade hopplöst förlegad; det enda man minns av
föreställningen är egentligen Albert Slåhls säkert träffade nazidiplomat. Philip
Barrys »Det evigt manliga» var ett skäligen mediokert stycke, som nätt
och jämnt räddades av ett gott spel, kanske främst av Inga-Bodil Vetterlund, men
också av Georg Itydeberg och Esther Roeck Hansen. Maxwell Andersons »D e n
obevingade segern» framträdde med pretentioner på att vara stor dikt
men efterlämnade en dålig smak av melodram och tom deklamation; alt framför
allt Esther Roeck Hansen men också Äke Öhberg var till sin fördel i de båda
huvudrollerna kunde endast ofullständigt hjälpa upp den saken. Och den fars av
Leslie Howard, »Cocktails», som avslutade året, var tunn och obetydlig även
för att vara en fars.
Nya teatern gav ett enda konstnärligt vägande program: en måttfullt
moderniserad föreställning av Moliéres »M i s a n t r o p e n», där särskilt Irma
Christensen och Sonja Wigert gav alldeles briljanta, stilsäkra tolkningar av Célimène och
Arsinoé, men Stig Järrels häpnadsväckande mångsidighet också visade sig räcka
till för titelrollen. Kenneth Hornes »Ja och nej» var ett rätt obetydligt men
roligt lustspel och Noel Gowards »Min fru går igen» en skojfrisk drift med
spiritismen.
Av Dramatikerstudions föreställningar minns man helst ett Hjalmar
Bergmanprogram med »S p e 1 h u s e t» och »Herr S I e m a n kommer». För det
förstnämnda stycket räckte inte Studions resurser till; men man fick dock ett starkt
intryck av hur fascinerande det skulle verka i ett annat framförande. Och »Herr
Sleman kommer», som bättre lämpar sig för den lilla scenens möjligheter, blev
också ur spelsynpunkt en lyckad föreställning, en av studions allra bäsla, där
särskilt Inge Wærn var ganska förtjusande. Med »Reducera moralen»
presenterades en ny svensk dramatiker, Sune Bergström, som onekligen har vissa
förutsättningar att åstadkomma något; detsamma kan måhända även sägas om
finländaren Björn Landström, av vilken studion givit »Vem är du?».
Slutligen bör här också nämnas Saroyans »Livet är ju härligt»,
författarens kanske bästa skådespel, som gavs på Oscarsteatern av en för tillfället
sammanförd ensemble. Huvudrollens innehavare räckte knappast fullt till; men desto
mer till sin fördel var Benkt-Åke Benktsson som den väldige italienske krögaren,
vars hjärta är lika rymligt som hans vila väst, och framför allt Nils Poppe, vilken
var obetalbar som arbetslös varietékomiker.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
