Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inrikespolitisk översikt. Av redaktör E. W. Lundgren - Riksdagssessionerna - Regeringsskiftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
två år men gav också riksdagen tillfälle att yttra sig i principfrågan.
Riksdagsbeslutet innebar, att dyrortsgrupperingen väl skulle reformeras men icke, såsom
bondeförbundet och kommunisterna yrkade, helt avskaffas. Högern hade
föreslagit, att en spännvidd av 12 procent mellan högsta och lägsta dyrort skulle fixeras,
men detta vann icke riksdagens bifall.
Frågan om de i Sverige internerade baltiska f. d. krigsdeltagarnas överlämnande
till Sovjetunionen — varom en särskild artikel i årsboken närmare berättar —
bragtes inför riksdagen genom av hrr Holmbäck och Håstad den 20 november
framställda interpellationer. Dessa besvarades den 23 i samma månad,
huvudsakligen med en hänvisning till att samlingsregeringen hade beslutat i ärendet den 16
juni. Under interpellationsdebatten underkände utrikesminister Undén de baltiska
staternas krav på självständighet och betecknade deras förhoppningar på
suveränitetens återställande som »rena illusionspolitiken». I ett tal i Borlänge den 2
december kritiserade statsministern skarpt opinionen till balternas förmån, vilken
han ansåg hade försvårat läget. Talet fick ett mycket dåligt mottagande i
borgerlig press.
Interpellations- och frågeinstituten var för övrigt i flitigt bruk under båda
riksdagssessionerna.
Som ordförande i utrikesutskottet efterträddes utrikesminister lindén av hr
Sandler. Till gruppledare i andra kammaren efter försvarsminister Vougt utsåg
den socialdemokratiska riksdagsgruppen en av veteranerna, hr Fast i Nässjö.
Regeringsskiftet.
Statsminister Hansson hade tidigare vid upprepade tillfällen fört fram tanken
på ett fortsatt samregerande efter kriget, men han hade på denna punkt icke fått
partiet med sig. Andra inflytelserika krafter i hans omgivning ådagalade tvärtom
en växande iver att så snart som möjligt komma ifrån det tvång, som
samlingsregeringen kunde anses lägga på deras lust att driva en radikalare politik. När väl
krigstillståndet i Europa hade upphört, var herr Hansson omedelbart beredd att
förbereda samlingsregeringens upplösning. Endast några få dagar efter den tyska
kapitulationen bragte han saken på tal i en trängre regeringskrets. Han betonade
därvid, att det bästa vore, om man kunde skiljas i godo, d. v. s. utan att söka någon
viss konfliktanledning. Från början tycktes det vara klart, att statsministern
syftade till en ren socialdemokratisk regering, alltså ingen kombinerad
socialdemo-kratisk-kommunistisk eller, vilket icke hade varit alldeles uteslutet, en
koalitionsregering av socialdemokrater och bondeförbundare.
Pingstdagen, den 20 maj, framhöll statsministern i ett tal i Karlskrona, att om
man vid en prövning inom riksdagsgrupperna fann, att de psykologiska och
parlamentariska förutsättningarna för en samverkan var tvivelaktiga, var det enda
rimliga och värdiga, att samlingsregeringen i fullt samförstånd gjorde sin sorti.
Detta uppfattades, väl med rätta, som en formlig uppsägning från
socialdemokratisk sida av regeringskontraktet. När statsministern den 3 juni återkom till ämnet
i ett tal i Uddevalla, tycktes han delvis ha ändrat mening. Han antydde då, att
under vissa villkor en fortsatt samverkan i regeringen kunde vara möjlig från
socialdemokratisk synpunkt. Socialdemokraterna måste i så fall få majoritet inom
regeringen.
Frågan togs upp i partierna. Riksdagens högergrupp kom till det resultatet, att
man vid de kommande överläggningarna borde vara beredd att diskutera
villkoren för fortsatt regeringssamverkan. Även om många av gruppens medlemmar i
och för sig gärna ville lösgöra sig från det tryck, som socialdemokraterna hade
skapat genom sina framstötar i riksdagen, kunde dock alla enas om att högern
med tanke på Sveriges ovissa utrikespolitiska läge måste ge riksintresset företräde
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
