Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atomenergiens frigörelse. Av Ansgar Roth - Sensationell upptäckt i Berlin satte all världens fysiker i febril verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kärnan. Den vid urankärnans klyvning lössläppta energien beräknades till inemot
200 000 elektronvolt, vilket innebar att de bägge fragmenten flög isär med en
hastighet av 10 000 km/sek. Men en fluga gör ju ingen sommar, och en atom har så liten
massa att dess effekt blir omärklig. Träffprocenten viel bombardemanget var också
så ringa, att endast en projektil på en miljard infångades av en urankärna och
åstadkom en klyvning. Frågan gällde därför om det var möjligt att på en gång
splittra en avsevärd mängd uran. Redan Fermi upptäckte emellertid, att flera nya
neutroner utsändes vid urankärnans klyvning, vilka i sin tur kunde träffa andra
urankärnor i grannskapet och klyva dem. Om härvid ytterligare nya neutroner
lösgjordes, finge man kanske en »kedjereaktion», en lavinartad process som växte
av sig själv och urartade i en explosion, som bragte hela den tillgängliga
uranmängden att övergå i energi, så framt den inte på något sätt kunde hejdas.
Utsikten var skrämmande. Man kunde lätt räkna lit, att den energimängd som
frigjordes vid explosionen av ett kilogram uran uppgick till 20 miljarder kilokalorier,
svarande mot krevaden av 20 000 kg trotyl. Denna möjlighet betraktade många
vetenskapsmän som en rent teoretisk spekulation.
Fyra atom forskare: från vänster professorerna Ernest O. Lawrence, Berkeley, Arthur 11. Compton,
Chicago. J. K. Oppenheimer, Berkeley, och Enrico Fermi, tidigare i Rom, nu i Neiv York.
Det tekniska problemet visade sig också utomordentligt svårt. Men atombomben
ansågs ha så stor betydelse ur militär synpunkt, att lösningen framtvingades
genom gemensamma ansträngningar av ett mycket stort antal forskare och
tekniker i England, Kanada och USA. En av de största svårigheterna låg däri att endast
0,7 proc. av urankärnorna visade sig benägna att klyvas itu vid bombardemanget.
Dessa tillhörde en »isotop» med atomvikten 235, medan de flesta atomkärnorna
med en vikt av 238 blott var i vägen och bromsade processen. Den första uppgiften
blev därför att söka anrika den labila isotopen och utvinna den i så ren form som
möjligt. Men isotoper är i kemiskt hänseende fullständigt lika varandra och
skiljer sig endast åt genom sin atomvikt. Olika metoder prövades, och särskilt två av
dem kröntes småningom med framgång. I den ena, som utarbetades av
nobelpristagaren H. C. Ur ey vid Columbiauniversitetet i New York, separerades atomerna
genom fraktionerad diffusion, d. v. s. genom sin olika förmåga att genomtränga
en porös hinna. Den metod, som tillämpades av nobelpristagaren E. O.
Lawrence vid Californiauniversitetet i Berkeley, grundades däremot på atomernas
olika avböjning i ett kraftigt magnetfält, varvid de fördelas i ett av atomvikten
beroende s. k. masspektrum. Varje metod gav klent utbyte, men genom att bygga
tusentals apparater och kombinera flera metoder lyckades man slutligen
framställa tillräckliga mängder av U 235. Det gigantiska företaget, som erhöll
täcknamnet »Manhattan District», sysselsatte tidvis 135 000 arbetare, av vilka över tusen
akademiskt bildade vetenskapsmän. För isotopsepareringen uppfördes (1942) en
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
