Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atomenergiens frigörelse. Av Ansgar Roth - Den första uranmilan »tändes», spännande experiment i Chicago - Bomblaboratoriet i Los Alamos, samlingspunkt för världens främsta atomforskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bort genom stapelns gränsyta, och detta antal var proportionellt mot ytans
storlek, medan antalet nybildade neutroner växte med uranmängdens volym. Genom
alt öka denna uppnåddes således ett gränsvärde, där produktionen av neutroner
övervägde. Vid detta kritiska värde började den lavinartade kedjereaktionen, och
sedan gällde det att tygla denna, så att den inte gick för fort. Experimenten var
sålunda mycket riskabla, men utomordentliga försiktighetsmått vidtogs. Och när
det första försöket utfördes i Chicago den 2 december 1942, visade sig
beräkningarna hålla streck, så att processen stod under kontroll. Detta datum är märkligt.
Det var nämligen första gången som atomkärnornas bindningsenergi frigjordes
och omsattes i värme i ett jordiskt laboratorium. Den producerade effekten var
obetydlig, endast 0,5 watt. Vid ett följande försök ökades den till 200 watt, men
även då var utbytet så ringa att tillverkningen av en enda atombomb med 100 kg
plutonium skulle ha krävt en tid av 70 000 år.
Men metoden hade visat sig hållbar, och amerikanerna avskräcktes inte av
svårigheterna, utan grep sig genast an med en anläggning i största skala. Med hänsyn
till de stora riskerna ■— särskilt genom produktionen av radioaktiva substanser
och de från dem utsända farliga strålarna — förlades plutoniumfabrikerna till ett
stort område i en öde trakt vid Hanford i staten Washington på västra stranden
av Columbia River, en av USA:s största floder, vars iskalla vatten användes för
kylningen av de heta produkterna. Också här grundades en »atomstad», som efter
några månader räknade 60 000 invånare. Här uppfördes tre väldiga staplar, som
vid samtidig drift på sommaren 1945 levererade tiotals kg plutonium om dagen.
Det vid kärnreaktionen alstrade plutoniet måste naturligtvis separeras från övriga
ämnen, och detta skedde i en särskild anläggning i Hanford. Men denna
reningsprocess kunde utföras med vanliga kemiska metoder, eftersom plutonium inte var
någon uranisotop utan ett grundelement med andra kemiska egenskaper. Likheten
med uran var dock mycket stor och processen därför svår att genomföra.
Bomblaboratoriet i Los Alamos, samlingspunkt för världens främsta
atomforskare.
Sedan man sålunda lyckats framställa avsevärda mängder av två sprängämnen,
U 235 och Pu 239, återstod att konstruera själva bomben. För detta ändamål
valdes en ensligt belägen plats i New Mexicos sandöknar vid Los Alamos omkring 30
km från Santa Fé. Här byggdes på kort tid under 1943 ett laboratorium, som i fråga
om instrumenteli utrustning och vetenskaplig personal hörde till de främsta i
hela världen. Cirka 300 framstående vetenskapsmän och 250 militärer deltog i
arbetet, som leddes av dr J. R. Oppenheimer, professor i fysik vid
California-universitetet, och generalmajor L. R. Groves, den sistnämnde i egenskap av
amerikanska krigsdepartementets representant. Bland deltagarna var även en
grupp brittiska atomforskare med nobelpristagaren sir James Chadwick,
neutronens upptäckare, i spetsen. Många svåra problem återstod att lösa, bl. a.
rörande bombens sammansättning och sprängningsmekanism. Men i dessa
väsentliga punkter var den av professor H. D. Smyth vid Rrincetonuniversitetet
författade officiella rapporten ytterst förtegen. »Vi ligger på siffrorna och
blåkopiorna tills bomben är under kontroll», förklarade sir James för en frågvis reporter.
Vad sammansättningen angår, har man skäl att tro att såväl U 235 som Pu 239
prövades såsom sprängmaterial. Så snart bomben innehåller en tillräckligt stor
mängd av ettdera, inträffar en explosion, förorsakad av de ständigt och
allestädes kringflygande neutronerna, vilka t. ex. utlöses av den kosmiska strålningen.
Bomben byggdes därför i flera mindre stycken, som sammanfördes först i
explosionsögonblicket. Men härvid gällde det att handla raskt. Inom kortare tid än en
miljondels sekund hade de vid explosionen utslungade bitarna redan hunnit så
långt isär, att kedjereaktionen upphörde. Endast en liten del av massan hade så-
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
