Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1945. Av E. W. Olson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från vänster Holger Löwenadler och Inga Tidblad i vAlla Guds barn har vingar», Dramatens,
studio, Anders de Wahl och Elsa Carlsson i »ödestimmen» samt Mai Zetterling och Olof Widgren
i »Flugorna», Dramaten.
Iand-Caldwells »T o b a k s v ä g e n>, tidigare framförd i Göteborg. Huvudsakligen
kuriositetsintresse fick »K a m e 1 i a d a m e n» med Sonja Wigert.
Svenska dramatikers studio, tillkommen för att framföra ny svensk dramatik,
som av olika skäl icke kunde komma fram på de ordinarie teatrarna — alltså
praktiskt taget all ny svensk dramatik —, men förvandlad till en i vissa avseenden
ordinär teater, hade på repertoaren en enda svensk nyhet av något intresse: Marika
Stiernstedts »Barrabas». Annars var programvalet i och för sig långt ifrån
ointressant med en utpräglat nordisk hållning: Kaj Munks »De utvalda»,
Hella Wuolijokis »En kvinna gör karriär», den finländska pseudonymen
Henrik Grooths »Desertören» och norrmannen Paal Brekkes
»Jacobsbrun-n e n». Också däri att den skänkte för tillfället sysslolösa skådespelare en
arbetsmöjlighet hade studion betydelse. Men självfallet kunde intet fullödigt framgå ur
dess primitiva och ovissa arbets- och lokalförhållanden.
Göteborgs stadsteaters verksamhet tilldrog sig under året berättigad
uppmärksamhet, även utanför dess ordinarie publikkrets. Sartres »Flugorna»
framfördes också där, men dessutom gavs några intressanta program, som
huvudstadspubliken förgäves väntade på. Dit hörde framför allt Sean 0’Caseys »Rödaste
rosor» med dess poesiskimrande vardagsskildring från det av mångahanda
inbördes stridigheter sönderslitna Dublin, Hagar Olssons som en folkvisa byggda, i
österbottnisk vadmal klädda legendspel »Rövaren och jungfrun», Vars
poesi dock spelades sönder i realism, en dramatisering av Richard Wrights
negerroman »Son av sitt land» och varför inte också Ketti Frings lekfulla
samhälls- och människosatir »Herr Lönn»?
Malmö stadsteater tvingades att arbeta på en bredare front med täta premiärer
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
