Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikespolitisk översikt 1945. Av fil. dr K. G. Bolander - Potsdamkonferensen och Churchills fall - Londonkonferensen - Konferensen i Washington och Moskva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle vidmakthållas, som ej finge överstiga den genomsnittliga
levnadsstandarden i de europeiska länderna bortsett från Storbritannien och Sovjetunionen. Som
mål angavs ett balanserat näringsliv, och Tyskland skulle få behålla tillräckliga
resurser för att existera utan stöd utifrån.
Vad skadeståndet beträffar bestämdes att Sovjetunionens krav skulle tillgodoses
genom bortförande av egendom från den ryska zonen samt de tyska
tillgodohavandena i Bulgarien, Finland, Ungern, Rumänien och östra delen av Österrike.
Därutöver skulle ryssarna från Västtyskland erhålla 15 proc. av icke nödvändig
utrustning från metall-, maskin- och kemiska industrien mot ersättning i
leveranser av livsmedel, kol, kali, zink, trävaror, lervaror och petroleumprodukter, samt
10 proc. av icke nödvändig industriell utrustning utan ersättning. Dessutom skulle
de slutgiltigt erhålla Königsberg med område. Storbritannien och USA skulle
erhålla övriga tyska tillgångar i utlandet samt industrianläggningarna i de västra
zonerna och det guld, som påträffats där. Ryssarna skulle av sin andel
tillfredsställa Polens anspråk och britter och amerikaner övriga makters ur sin.
Vidare beslöts att de tyska områdena öster om en linje, som drogs väster om
Swinemünde och Stettin och sedan längs Oder och västra Neisse skulle ställas
under polsk administration tills Polens västgräns slutgiltigt fastställts. Såväl Polen
som Tjeckoslovakien och Ungern hade redan börjat fördriva sina tyska
minoriteter. I princip godkändes nu sådana förflyttningar av tyska folkgrupper, ehuru
verkställigheten tills vidare borde inställas. Icke desto mindre fortsatte
utvisningarna i stor skala, så att under hösten miljoner tyskar under stora lidanden
befann sig på vandring från öster till väster. De sökte sig särskilt till den brittiska
zonen, där en fruktansvärd trångboddhet uppstod.
De tre makterna enades slutligen om att stödja ansökningar om inträde i FN
från de neutrala med undantag av Spanien, som särskilt brännmärktes för sin
fascistiska regim.
I Potsdam beslöts också att tillsätta ett råd, bestående av Sovjetunionens, USA:s,
Storbritanniens, Frankrikes och Kinas utrikesministrar, vilket skulle förbereda
förslag till fredstraktater med Italien, Finland, Rumänien, Bulgarien och Ungern
samt planlägga en fredsuppgörelse med Tyskland när en för ändamålet lämpad
tysk regering upprättats. Detta råd skulle träda i stället för det rådgivande
Europautskottet i London.
Londonkonferensen.
De fem utrikesministrarna sammanträdde i London den 11 september. Efter
elva dagars förhandlingar råkade emellertid konferensen i baklås då Molotov rev
upp ett tidigare beslut och krävde, att endast de delegater, vilkas länder
undertecknat vapenstilleståndsavtalen med fiendestaterna, skulle få delta i
utarbetandet av respektive fredsfördrag. Frågan om gränsen mellan Italien och Jugoslavien
vållade också komplikationer, och ryssarna krävde vidare en del av de italienska
kolonierna samt representation i ett kontrollråd för Japan. Byrnes föreslog att
problemen skulle hänskjutas till en allmän fredskonferens, men oenigheten var så
stor att konferensen avslutades den 2 oktober utan att ens en slutkommuniké
kunde utsändas.
Konferensen i Washington och Moskva.
Frigörandet av atomkraften hade infört ett nytt moment i storpolitiken. De
makter som medverkat till framställandet av atombomben, USA, Storbritannien
och Kanada, visade sig obenägna att utlämna hemligheten, särskilt till Ryssland.
På en konferens den 10 till 15 november i Washington beslöt Truman, Attlee och
Mackenzie King att frågan om internationell kontroll över atomkraften skulle
17 256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
