Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
prinsparets barn steg i land den 7 juni. »Ären var långa, men jag tvivlade aldrig
på att Norge skulle få sin rätt», sade kungen då han först mötte sitt folk. Samma
dag överlämnade de allierade truppernas chef till konung och regering det fulla
ansvaret för den civila administrationen. Först mot årets slut övertog norska organ
den militära ledningen. De öronbedövande festerna, de strålande paraderna ville
liksom aldrig ta slut. Folk ville inte tillbaka till vardagen — man var trött och
sliten efter hårda år. Det blev för många en lång »fællesferie» som i verkligheten
försenade tillfrisknandet och ännu långt fram på hösten utgjorde ett bekymmer.
Den politiska reorganisationen var dock i full gång. Hemmafrontsledningen
under högsta domstolens president Paal Berg trädde fram i ljuset och förklarade
sin uppgift avslutad — det framgick att kommunisterna inte varit med i
hemmafrontsledningen. Regeringen Nygaardsvold kom hem från London i två etapper
och begärde den 12 juni sitt avsked. Det tog lång tid att bilda den nya
samlingsregeringen, i vilken även ett par kommunister tog säte. Högerledaren Hambro
gjorde envist motstånd mot att två medlemmar i Londonregeringen,
utrikesminister Lie och försvarsminister Torp, skulle placeras, så envist att Paal Berg till slut
avsade sig uppdraget. Först den 22 juni utnämndes samlingsregeringen, bildad av
arbetarpartiets ledare, hemmafrontsmannen och förre Tysklandsfången Einar
Gerhardsen. I regeringen innehade arbetarpartiet och kommunisterna tillsammans
flertalet av taburetterna. Men regeringsprogrammet var ett samlingsprogram,
gemensamt för partierna och främst inriktat på Norges återuppbyggande.
I själva verket inriktade sig dock det politiska arbetet lika myckel på nyval som
på återuppbyggnad — och detta var oundvikligt. Ty det sittande stortinget skulle
egentligen ha avgått redan det år världskriget bröt ut. Stor uppmärksamhet
tilldrog sig förhandlingarna mellan arbetarpartiet och kommunisterna om
partisammanslagning. Dessa förhandlingar, som redan påbörjats före frigörelsen, mötte
stora svårigheter. Först hette det i mitten av juli, att de gått om intet. Sedan drev
fackföreningsrörelsen på och förhandlingarna fortsattes ocli ledde till överens-
Omedelbart efter kapitulationen öppnades Grinis portar för de 3 500 politiska fångarna. Bilden
visar uppbrottet i baracklägret.
.334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
