Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ömtålig läkarkonflikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ömtålig läkarkonßikt.
En arbetsersättningstvist vid de två statliga sjukhusen, Serafimerlasarettet och
Karolinska sjukhuset, som icke kan inrangeras bland de vanliga
lönekonflikterna, enär den egentligen var av principiell natur ehuru med ekonomisua
konsekvenser för de anställda läkarna, tilldrog sig under slutet av året stor
uppmärksamhet. Det var den gamla, sedan borgfreden 1939 vilande striden om
intygsavgifterna, som åter blossade upp och denna gång närmast gällde,
huruvida dessa avgifter skulle betraktas som en »sportel»-inkomst för de
intygsskrivande läkarna. I så fall skulle nämligen gällande praxis komma i kollision
med de moderna statliga löneprinciperna, som inte längre vill tolerera
sportelsystemet.
Konflikten började egentligen redan då ecklesiastikminister Erlander förberedde
en proposition till årets riksdag, i vilken han sammankopplade lönefrågan
för de yngre läkarna vid statens kroppssjukhus med intygsersättningsfrågan.
Sveriges läkarförbund framhöll då vid flera tillfällen, att det icke kunde gå
med på en sådan sammanblandning av löne- och arbetsvillkor å ena sidan
och intygsersättningen å den andra. Propositionen framlades emellertid för
riksdagen, som icke blott anslöt sig till departementschefens principiella
uppfattning utan efter hemställan av statsutskottet tillspetsade motsättningen med
ett uttalande att, om intygsersättning berövades de underordnade läkarna vid
statens sjukhus, detta rimligen borde leda till en lagstiftning om motsvarande
åtgärd vid alla allmänna sjukhus. Läkarna förklarade sig betrakta aktionen
mot intygsersättningen som ett led i de maktägandes strävan att förstatliga
läkarkåren och i första hand förvandla läkaren till en tjänsteman åt
socialförsäkringen till nackdel för läkarens egentliga uppgifter.
Detta var det bakomliggande problemet. Och då läkarna ville handla enligt
regeln att hellre stämma i bäcken än i ån begärde ett hundratal läkare vid
Serafimerlasarettet och Karolinska sjukhuset den 20 juli hos sjukhusdirektionen
att fr. o. m. den 1 september bli entledigade från sina befattningar. Sveriges
läkarförbund förklarade emellertid samtidigt, att det på vissa villkor — som
vederbörande dock ej ville godkänna — komme att ställa nödvändiga vikarier
till förfogande för sjukvårdens besörjande.
Nu vidtog en rad förhandlingar, som dock snart kom in i en återvändsgränd.
Under tiden hade emellertid som ett led i verkställigheten av riksdagsbeslutet
ecklesiastikministern tillkallat fyra sakkunniga med förlikningsmannen
landshövding Kjellman som ordförande för »fortsatt utredning om arbetsförhållandena
för underordnade läkarna vid Karolinska sjukhuset och Serafimerlasarettet». Från
denna kommitté kom sedan den 30 september det förlösande ordet i form av
ett erbjudande att — för att vinna tid ■— försöka utverka sådan ändring av
kommitténs direktiv, att den i fortsättningen genast skulle få ta hand om
intygsfrågan utan att först avvakta resultatet av undersökningen rörande läkarnas
arbetsförhållanden. I konselj den 4 oktober bifölls denna kommitténs begäran,
varefter läkarförbundets centralstyrelse vid sammanträde två dagar senare
likaledes beslöt att gå med på det begärda uppskovet. I mitten av november kunde
sedan utredningskommitténs ordförande meddela läkarförbundet, att den
nyutnämnde ecklesiastikministern, statsrådet Weijne, fått tillstånd att erbjuda läkarna
uppgörelse på en ny förhandlingsbas, som gick ut på att de underordnade läkarna
— för att komma förbi extraordinarielönens stötesten — skulle få arvodesersättning
samt därmed full intygsersättning.
Sedan läkarförbundet likeledes förklarat de angivna principerna för en praktisk
lösning av konfliktsituationen vara sådana, att förbundet för sin del kunde
ansluta sig till dem, hade den ömtåliga konflikten tills vidare drivit förbi.
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
