Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i Sverige - Per Albin Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mera kolleger inom riksdag och regering, aldrig fick utöva någon enskild verksamhet på egen
hand och på eget ansvar. Denna generation har blott haft ett enda yrke: partimannens,
varigenom de berövats den privata kontakt med praktikens rön, som förklarar deras benägenhet att ge
teorier och taktik vitsord framför erfarenhetens lärdomar.
Mot en radikalare riktning inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen förfäktade Per Albin
Hansson och hans meningsfränder en reformistisk kurs, som alltmer sammanföll med Hj.
Brantings och de äldre socialdemokratiska ledarnas politik. Efter sin flyttning till Social-Demokraten
1910 som nattredaktör och sedermera redaktör blev Per Albin Hansson småningom den drivande
kraften inom Stockholms stora arbetarkommun och invaldes i andra kammaren 1917. Då hade
den unga skolan redan flyttat in i den gamla Brantingska, och i den första socialdemokratiska
ministären våren 1920 bänkades man vid samma rådsbord. »Kamraten i vapenrocken» Per Albin
Hansson blev vår siste krigsminister.
I Per Albin Hanssons person har hans parti haft en utomordentlig tillgång — en man efter
menighetens kynne, folklig till ursprung och sinnelag, hederlig och handfast, orubbligt lugn i alla
väder och med en skicklighet i parlamentarisk regi som övergick Hj. Brantings. För erinringen
ter sig hans både personliga och politiska profil i klar relief — ett typiskt romarhuvud av
Flaviernas typ med hembygdens gemyt i ögonvrå och munvinklar. Denne kallhamrade taktiker var
emellertid innerst vek och varmhjärtad, mera demokrat än socialist, mera människovän än
marxist, och det var uppenbart, att han endast motsträvigt lät sig övertalas eller övertygas om att
konkurrensen med kommunisterna krävde kvasimarxistiska bekännelser och svävande önskemål
om långtgående »ekonomisk demokrati».
Per Albin Hanssons politiska livsgärning förefaller lika lyckosam soin hans död, då han ännu
på höjdpunkten av prestige och pondus rycktes bort utan föregående sjukdom eller avtyning. I
motsats till sin beundrade förebild, Thorvald Stauning i Danmark, undgick han att få 1925 års
nedrustningspolitik brutalt underkänd av verkligheten. Han lärde om i försvarsfrågan, och som
regeringschef, i vad som på honom ankom, infriade han under de prövande krigsåren sin
tidigare förkunnelse, att svenska folkets frihet för honom gick före allt annat.
Niir riksdagens bägge kamrar den 10 oktober samlades till sina första plena för
höstsessionen hyllades minnet av statsminister Hansson med anföranden av
talmännen. I första kammaren yttrade talman Johan Nilsson bl. a.:
Hans personlighet var imponerande i sitt allvar och i sin älskvärdhet. Med största tacksamhet
och med beundran måste vi blicka tillbaka på hans gärning. Han tjänade sitt land och offrade
sina krafter in i det sista, då livstråden plötsligt och oväntat brast och ett enastående levnadslopp
upphörde.
1 andra kammaren uttalade talman August Sävström bl. a.:
I sin politiska verksamhet var Per Albin Hansson den sanne demokraten, som hävdade den
personliga friheten inom ramen för folkets frihet. Under sin långa tid som statsminister gjorde
han vårt folk stora tjänster, särskilt under de mörka och ödesdigra krigsåren, då faran att
landet skulle dragas in i en hastig kris icke var helt utesluten. I hans egenskap av ledare och
statsman kommer hans namn att gå till eftervärlden.
Högerledaren riksdagsman Fritiof Doniö uttalade i Sv. D. bl. a.:
Per Albin Hanssons stora betydelse ligger däri att han fortsatte Hjalmar Brantings gärning och
såg till, att den svenska arbetarrörelsen fortfarande vandrade på lugna banor, där en varsam
utveckling är rättesnöret. Ehuru stundom pressad av radikala strömningar höll han i reformarbetet
den svenska medelvägens linje. Han arbetade för samförstånd och utjämning av motsättningarna
samt bidrog därigenom till ett närmande av olika samhällsgrupper. Icke minst under krigsåren
och under arbetet i samlingsregeringen kom dessa hans strävanden till uttryck.
Söndagen den 13 oktober ägde jordfästningen rum i Gustav Vasakyrkan i
Stockholm, och den formade sig till en sista hyllning av sådana proportioner, att man
måste gå tillbaka till Hjalmar Brantings begravning den 1 mars 1925 för att finna
något motstycke. Det beräknades att sammanlagt omkring 250 000 människor var
i rörelse för att delta i eller åse processionen från kyrkan till Norra kyrkogården,
där gravsättningen ägde rum. Jordfästningen i kyrkan övervars av konung Gustaf
och ett stort antal medlemmar av kungahuset, regeringen, norska och danska
statsministrarna, finska riksdagens talman Fagerholm, talrika representanter för
diplomatiska kåren, ämbetsvärlden, krigsmakten, riksdagen, arbetarrörelsen m. fi.
På ömse sidor om kistan var placerade en svensk flagga och Stockholms
arbetarkommuns röda fana och i koret 150 florbehängda fanor representerande lika
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
