Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i Sverige - Hasse Zetterström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hasse Zetterström.
Lördagen den 1 juni gick författaren Hasse Zetterström (Hasse Z) ur tiden efter
en lång ooh svår sjukdom. Han var född 1877. Han var redaktör för
Söndags-Nisse från 1901 och för SömdagsnissenStrix 1924—43. I Svenska Dagbladet var han
från 1931 en högt skattad medarbetare, vars lysande kåserier på
marginalspalterna alltid kunde räkna på en stor och tacksam läsekrets. Vid hans frånfälle skrev
redaktör E. W. Olson bl. a. följande i Sv. D.:
Med Hasse Z har en av vår tids stora humoristiska författare gått bort; det finns inte många
sådana, ty i dagens litteratur står icke längre solen i centrum, utan stjärnan, vars namn är
malört. Under en halvsekellång författarbana, som avkastat ett 60-tal böcker, har han erövrat en stor
läsekrets icke blott i vårt eget land, utan även i de övriga nordiska länderna och ute i Europa,
framför allt 1 Tyskland. Hade han skrivit på engelska så hade han utom all fråga varit en
världs-berömdhet. Nu var han emellertid med liv och själ svensk och i allra främsta rummet
stockholmare. Han föddes tillräckligt tidigt för att vara en ung man under det slutande förra seklet och
med stark livsaptit följa den huvudstadens betydelsefulla utvecklingsperiod, som ändade med
första världskrigets utbrott.
Det nya seklet gick på sitt andra år när Zetterström övertog den post, som skulle komma att bli
hans livsuppgift: redaktörskapet för Söndags-Nisse, följt senare av redaktörskapet för Lutfisken
och Grönköpings Veckoblad. Som skämttidningsredaktör hade Hasse Z intet motstycke i vårt
land. Han inte bara redigerade sin tidning och skrev sin veckokrönika, han var också i hög grad
inspirationskällan för sina medarbetare. Hasse Z lade sin tidning på ett högt konstnärligt plan
och hans medarbetare var ofta av internationell klass. I Grönköpings Veckoblad fann han ett
forum för en vänlig drift med mycket småstadsmässigt och löjligt i det moderna svenska
samhället.
Tidigt kom han i kontakt med den blide förnuftsfilosofen Emerson, vars aforistiskt formade
synpunkter på livet han garna citerade. På senare år föreföll det som oin han passerat det
emer-sonska försöket att nå en syntes mellan förnuft, känsla och samvete och nalkades kristendomen.
Klok hade Hasse Z alltid varit, förnuftet hade i många år varit hans patos, men hans sista år
tycktes genomströmmade av den toleranta visdomen hos Predikaren. Han var själv god och lian
trodde på människornas inneboende godhet.
I en radioutsändning ägnade Publicistklubbens ordförande, Sv. D:s
huvudredaktör fil. dr Ivar Anderson Hasse Z några minnesord, där det bl. a. hette:
Han var en vettets, sanningens och humanitetens förkunnare i en vrång värld och i en ond tid.
Hans humor hade ett utpräglat drag av humanitet. Det förnuft han predikade var fyllt av
medkänsla och överseende. Det fanns hos Hasse Z ett omisskännligt drag av religiositet. Hans
söndagskrönikor kunde ofta vara en predikan så god som någon. Under den lekfulla och ironiska
tonen anade man vördnad för det heliga, tro på godheten, hat mot ondska och orättfärdighet.
Arbetet verkade på Hasse Z som en stimulans. Dagar, då hans närmaste oroliga väntade slutet,
kunde han överraska tidningen med ett nytt manuskript, i vilket intet tecken till förminskad
andlig vitalitet kunde förmärkas. Fastän han långsamt tynade bort, var det soin om lian dött
alldeles plötsligt på sin post, mitt uppe i sitt arbete, mitt uppe i det kall, som han älskade och
ärade: publicistens, författarens.
Prins Wilhelm yttrade i Sv. D. bl. a.:
Hans vapen var den smidiga floretten mer ön huggvärjan som aldrig legat väl till i hans
känsliga skrivarhänder. Han stack mer än han sårade och lian gisslade oftare än han slog. Ty innerst
var han en fridens man som vida föredrog att pyssla oin sin täppa vid Lurgatan på Utö eller
filosofera med en bok i knät mot att ge sig ut på polemikens glanskis, dit kåsören ofta tvingas
av sitt yrke. Men väl där var han suverän, ty han behärskade tekniken, och frågan är om svensk
press någonsin förfogat över en elegantare kåsörpenna (Erik Lindorms möjligen undantagen) än
Hasse Z:s. Den vässades i en hård skola där läromästarna hette Hjalmar Söderberg, Henning
Berger och Albert Engström.
I Dagens Nyheter skrev Bo Bergman bl. a. om den bortgångne vännen:
Han lyfte upp det svenska skämtet från de enklaste klumpigheterna, från björndansen kring
smörgåsbordet och punschen, från flabbskrattet och provryttarhumorn. Om Albert Engström
lärde oss skratta på svenska (för att använda Carl Laurins ord), så lärde oss Hasse Z — eller
sökte åtminstone lära oss — att småle. Han gjorde löjet stillsamt och behagligt. Han kom med
det soignerade skämtet, den tillknäppta attityden, den lätta sarkasmen i stället för bondgrinet.
Det var hans konst att få oss att lyssna utan att han behövde höja rösten och hugga oss i kragen.
Under de hövligaste former sade han spydiga sanningar med engelsk common sense bakom,
minen var milt orubblig, det var glimten i ögat, tonfallet, observationens säkerhet, det kloka ocli
tempererade i framträdandet som gjorde att man alltid kände sig trygg och i gott sällskap när
man läste hans kåserier. Han var elegant, lågmäld, gentlemanlike. Hans kvickhet hade samvete.
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
