Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden 1946. Av Ejnar Fors Bergström - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norden 1946.
Av HJ N AR’ FORS BERGSTRÖM.
Danmark
Danmarks regering 1946:
Ministären Kristensen (se Sv. D. Å. XXIII).
Det första hela fredsåret efter andra världskriget skänkte icke Danmark fredens
frukter så som man hoppats. År 1946 präglades tvärtom av fortsatta
ekonomiska bekymmer, främst vållade av att ett stort importbehov icke kunde täckas av
en motsvarande export, vartill bidrog att i det dominerande varuutbytet med
England de reglerade exportpriserna icke steg i takt med importpriserna.
Större uppmärksamhet tilldrog sig den s. k. sydslesvigska frågan, vid vars
handläggning oro över massanhopningen av östtyska flyktingar vid Danmarks
sydgräns blandades med vissa kretsars önskningar om dansk expansion över ett
område, som länge varit övervägande tyskt.
Som en verklig lättnad kändes det när ryssarna i mars drog tillbaka sina
styrkor från Bornholm. Ett påtagligt obehag hade därmed försvunnit även om någon
reell ändring i Danmarks — och Sveriges — utsatta läge därmed inte inträffat.
Danmark förblev under året ett militärt vacuum.
Ett besvärande problem utgjorde alltjämt de cirka 210 000 tyska flyktingar, mest
kvinnor och minderåriga, som under krigets slutskede vällde in över Danmark.
Isolerade bakom taggtrådsstängsel märktes de ej mycket, men de kostade omkring
750 000 kronor per dag att föda och bevaka, d. -v. s. 3 procent av nationalinkomsten.
Danska ansträngningar att förmå de allierade att motta dem i det ockuperade
Tyskland var i huvudsak förgäves. Ryssland, från vars zoner det stora flertalet
stammade, var överhuvudtaget ej tillmötesgående. Britterna förklarade sig på
hösten villiga att ta emot 12 000 i deras zon hemmahörande, och den första
transporten passerade gränsen den 8 oktober. Liknande tillmötesgående ställdes i utsikt
av amerikaner och fransmän. De stora krav flyktingarnas bevakning ställde på
Danmark utgjorde ett skäl att uppskjuta och reducera de föregående år givna
utfästelserna att med en mindre, militär styrka medverka i Tysklands ockupation.
Som en fara på längre sikt uppfattades den fortgående anhopningen av tyska
flyktingar i den forna provinsen Slesvig-Holstein, som under året återuppstod som
en i viss mån självstyrd enhet under egen, brittiskt kontrollerad landsregering.
Framför allt var det tillflödet av främst ostpreussiska flyktingar till den slesvigska
delen, det s. k. Sydslesvig, som oroade.
Flyktingarnas antal överskred under året den bofasta befolkningens, vilket kom
det redan i och för sig svåra nödläget att kännas dubbelt tungt. Den lilla verkligt
danska minoriteten blev nu relativt taget ännu mindre, och nykomlingarna hade
föga förståelse för dess egenart och dess rätt att hävda denna egenart på gammal
dansk jord. Den engelska ockupationsförvaltningen var heller icke sinnad att i
dessa dansksinnade se just något annat än tyska medborgare. Friktionen tände
både norr och söder om gränsen. Den danska minoritetens organisation seglade
i medvind, och många nyss tysksinnade upptäckte nu att de dock var av dansk rot
och ville känna sig som danskar. Det säges att t. o. m. en del nyinkomna flyktingar
röstade på danska listor. De sedan gammalt för danskheten i Sydslesvig
verksamma riksdanska organisationerna svällde och vidgade sin verksamhet, så att
danska skolor och danska -gudstjänster organiserades i områden, där man sedan
länge sällan hört ett danskt ord. Bland dem, som ivrade för en andlig
återeröv-ring och en återförening, var statsminister Knud Kristensen, själv jyllänning. Fler-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
