Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inrikespolitisk översikt. Av redaktör E. W. Lundgren - Neutralitetens efterdyningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
800 man, fördelade på olika håll, skulle ha kunnat sättas in som stridsförband vid
ett tyskt angrepp; icke ens hälften av dessa var färdigutbildade. Dåvarande
överbefälhavaren general Thörnell föreslog den 4 april mobilisering, men regeringen
tillät endast inkallelser av första armékårsstaben och befälet vid
kavalleribrigaden, alltså icke av truppförband. Statsrådet Sköld uppgav i vitboken, att han hade
kommit till den uppfattningen, att Tyskland icke tänkte angripa Sverige; han
kände i detta läge ett starkt behov av att hushålla så långt som möjligt med
beredskapsinkallelserna.
I ett minnesalbum över Per Albin Hansson, utkommet i slutet av 1946, hade
Gustav Möller på tal om beslutet midsommaren 1941 att tillåta transitering genom
Sverige till Finland av en tysk division, som befann sig i Norge, skrivit bl. a.:
»Den stora fara, som en regeringskris skulle gjort akut, var att samlingsregeringen
skulle ha ersatts ir.ud en klart till sin anda tysksinnad regering». Denna
formulering väckte stor uppmärksamhet. Herr Möller bereddes tillfälle att i ett
interpellationssvar i andra kammaren, lämnat den 12 februari, redogöra för vad han
hade syftat på. Han meddelade, att det icke fanns anledning att tro, att konungen
i juni 1941 önskade utbyta samlingsregeringen mot en annan regering. Herr
Möller hade velat säga, att de socialdemokratiska statsråden eventuellt hade kunnat
se sig nödsakade att avgå vid detta tillfälle och därigenom spränga
samlingsregeringen. Statsråden Wigforss, Möller, Sköld och Gjöres hade i konselj muntligen
meddelat, att de var motståndare till beslutet. Under den långa debatt, som följde
på svaret, yttrade förre ecklesiastikministern Bagge, att han helt tog sitt ansvar
för att han i konseljen tillrådde transiteringsbeslutet; om han än en gång ställdes
inför samma situation, skulle han handla likadant.
I statens offentliga utredningar utkom den 3 januari en av fil. lic. Georg K:son
Kjellberg, tidigare föreståndare för säkerhetstjänstens informationskontor,
utarbetad redogörelse för den tyska propagandan i vårt land under krigsåren.
Redogörelsen byggde huvudsakligen på uppgifter ur brev, telefonsamtal, telegram och
propagandamaterial, som hade passerat säkerhetstjänsten under åren 1’939—1945.
Den vittnade om den tyska propagandans rikt utbredda organisation,
mångsidighet och intensitet. Stora summor offrades på denna verksamhet, men i stort sett
var det »kärt besvär förgäves». Som det effektivaste verktyget för
nazistpropagandan i Sverige betecknades Tyska informationscentralen med tidskriften Tyska
Röster. Tyska legationen betygsatte de svenska tidningarna; högsta betyget,
siffran 5, tilldelades Dagsposten. Under riksdagen utsattes statsrådet Mossberg dels
i remissdebatten, dels i en interpellationsdebatt för kritik med anledning av den
form, som publiceringen av detta material hade fått.
Den år 1945 tillsatta Sandlerkommissionen, även kallad Paulsonkommissionen
på grund av sitt samband med målet mot byråinspektör Paulson i
utlänningskommissionen, avgav sitt andra betänkande den 31 januari och sitt tredje den 28
november. Enligt det förstnämnda hade det visat sig, att förbindelser ända till ett
sent skede av kriget hade existerat mellan statens kriminaltekniska anstalt och
Gestapo. Utrikesdepartementet hade varit inkopplat i praktiskt taget varje affär,
gällande uppgifter till främmande länder om flyktingar i Sverige. Uppgifter hade
utlämnats, som hade kunnat skada medborgare i Tyskland eller av Tyskland
behärskat område. I det sistnämnda betänkandet uttalade kommissionen, att den
kontroll, som under kriget utövades av säkerhetstjänsten, i vissa fall gick längre
än den borde ha gjort. Enligt kommissionens mening borde den politiska
polistjänsten icke ha hemlighållits. Rena åsikts- och meningsyttringar i meddelanden
till utlandet blev föremål för ingripande. Stoppåtgärder i fråga om tryckta
skrifter stod icke i god överensstämmelse med tryckfrihetsförordningen.
Säkerhetstjänsten bedrev även en omfattande rapporteringsverksamhet rörande de
förhållanden, som den hade kommit underfund med; dessa rapporter gällde också rent
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
