Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i Sverige 1947 - Henrik Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Märkligare dödsfall
i Sverige 1947
Henrik Schück
Den 3 oktober avled professor
emeritus Henrik Schücik. Han var född
den 2 november 1855 och alltså vid sin
död nära 92 år gammal. Mellan åren 1898
och 1920 var han professor i
litteraturhistoria vid Uppsala universitet och åren
1905—18 universitetets rektor. Medlem av
Svenska akademien blev ban 1913. Vid
hans bortgång skrev professor Fredrik
Böök bl. a. följande i Sv. D.:
När nu till slut den gamla eken har fallit,
mäter man jätten med häpnad: han var som en hel
skog, och var gren var som ett träd.
Huvudstammen, som bar upp den väldiga kronan, var
likväl hans verk som den svenska litteraturens
hävdatecknare. När han började sina studier i
Uppsala var litteraturhistorien ännu ett bihang till estetiken; Schück förvandlade den till en
självständig vetenskap på historisk och empirisk grundval. Ar 1890 förelåg lians Svensk
Literaturhistoria, som omfattade medeltiden och reformationen; vid trettiofem års ålder hade lian
sålunda uträttat vad som skulle ha räckt till som livsverk för mången annan vetenskapsman. Men
för honom var det bara ett provisorium; han tog ny ansats, och 1896—97 utkom Illustrerad
svensk litteraturhistoria; därmed hade, innan adertonhundratalet gick i sin grav, den svenska
litteraturen fått sin första sammanhängande framställning i modern anda. (De sista seklerna
behandlades av Karl Warburg.) 1911—16 kom andra upplagan och 1926—30 den tredje och
definitiva. I sex stora band skildrade Schück det svenska folkets andliga liv, sådant det kommit till
uttryck i litteraturen, från folkvandringstidens myter och sagor och vikingatidens runstenar fram
till liberalismen och efterromantiken under adertonhundratalets senare hälft — ett väldigt svep
från urtidernas gryning ända hän till den tidsålder, vari författaren själv vuxit upp.
Skall man ånge, vad som var storheten i Henrik Schücks verk, så blir det helt enkelt att
rekapitulera den empiriska, kritisk-historiska forskningens grundegenskaper: det förutsättningslösa
verklighetsstudiet, den odoktrinära relativismen, det outtröttliga sanningssökandet. Det fanns
inga gränser för Henrik Schücks lärdom, ty det fanns inga gränser för hans vetgirighet; han ville
känna och förstå alla yttringar av mänskligt själsliv.
Schück var den väldigaste arbetaren inom sin svenska generation, ooh fråga är om det andliga
Sverige någonsin skådat hans like i fråga om produktivitet. Det fanns inga pauser i hans
arbetsdag. När det tecknade sig till ett andrum, kastade lian sig ögonblickligen ut i nya företag.
Vill man försöka att räkna upp titlarna på Schücks skrifter, så skulle redan det fylla flera
spalter. Man kan säga om Schück som om en av de gamla kyrkofäderna: de flesta mänskor har inte
läst så många böcker som han har skrivit.
Schück arbetade med en sagolik lätthet: han behövde inte anstränga sig, lians kraft var så
överlägsen, att han kunde nöja sig med att bruka en bråkdel av den. Friskheten, flärdfribeten,
gedigenheten i hans andliga tillvaro sammanhängde därmed: det fanns inget falskt djupsinne, inga
förvridna ambitioner, han var sig själv. Hur lycklig måste han inte ha varit i sin gärningl Det
intellektuella arbetets harmoni måste han ha känt intensivare än de flesta; om hans flit var av
samma slag som benediktinmunkarnas i klostercellen, så skall det inte förgätas, att där det finns
den djupa frid, vari den rörliga tanken och kunskapsivern lever som salamandern i eld, där finns
del också fromhet, en tro på andens makt, som kanske inte alllid kan fattas i formler ooh teser,
men som ändå ger oss kraft att uthärda livets sorger och tidens olyckor. Vi söker alla vår
räddning i arbetet, det är vår sista akt av tro. Om Henrik Schück vet vi, att arbetet var lians livs
stora lycka och att han aldrig behövde uppleva den dag, då den lyckan blev honom förmenad.
Henrik Scliiick.
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
