Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indiens delning. Av fil. dr Gustaf Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
majoritet styrda Pakistan, i sin tur splittrat i en nordvästlig och en nordostlig
riksdel, och det hinduiska Indien, i numerärt hänseende vida överflyglande
Pakistan men med ytterst ömtåliga och svårförsvarbara gränser, öppnade lika
vitt-utseende perspektiv som engelsmännens uttåg.
Delningen, som komplicerades därigenom att det furstestyrda Indiens
anslutning till endera av de bägge dominierna var oklar — det gällde här områden med
c:a 100 miljoner av hela Indiens c:a 40ö miljoner invånare —, kom i själva verket
som en överraskning och betecknade en klar brytning med den
författningsutveckling, som ägt rum alltsedan den nationalistiska agitationen började på
1880-talet. Delningen kan visa sig allvarligare än den brittiska maktöverlåtelsen, som
slussats fram över många etapper och vilken skulle kunna ha skett utan svårare
skakningar, om inte den djupa misstron mellan hinduer och muhammedaner
belastat indisk politik med sådana oroselement. Vid en återblick på de krafter och
tendenser som bestämde dagsläget, är det också nödvändigt att i alldeles särskild
grad ta sikte på de faktorer, som i själva slutspurten drev utvecklingen in i en
ny fåra.
I närmare 1’5’0 år skilde sig det år 1&00 grundade Ostindiska Kompaniet inte
nämnvärt från övriga handelsföretag, som förmedlade den europeiska kontakten
med länderna bortom haven. Vid mogulväldets begynnande upplösning efter
kejsar Aurangzebs död 1707 drogs emellertid de små brittiska handelsplatserna mer
och mer in i furstarnas strider om makten, och med1 den store conquistadoreii
Robert Clives seger 1757 vid Plassey i Gangesdeltat beträddes definitivt
erövringens väg. Formellt kvarstod Ostindiska Kompaniet som brittiskt maktinstrument
i ytterligare hundra år. Först 1857 övertogs makten direkt av engelska kronan,
och 20 år senare utropades drottning Victoria till kejsarinna av Indien. Då var
väldet redan avrundat och stabiliserat. Uppdelningen i ett Brittiskt Indien, direkt
underställt engelska kronan, d. v. s. i realiteten parlamentet, och furstestyrda
stater, som erkände Englands överhöghet, var helt genomförd.
Det var i Brittiska Indien självständighetsrörelsen startade och märk väl utan
att möta principiellt motstånd från engelskt håll. Reaktionen på brittiskt
ämbets-mannahåll i Indien mot centralisering och förstenande byråkrati ledde mycket
tidigt till krav på såväl en förstärkning av provinsernas befogenheter som på en
utvidgning av de verkställande råden i Bombay, Madras och Calcutta till klart
lagstiftande instanser. Här fick den indiska självständighetsrörelsen sin givna
anknytningspunkt. Det gällde, menade de västerländskt påverkade indiska
politiker, som först trädde fram i den 1885 bildade nationalkongressen, att undan för
undan öka det indiska inslaget i förvaltning, provins- och riksparlament och på
den vägen nå fram till Home Rule för Indien. Här kom också huvudfåran att gå
fram.
Genom successiva reformer 1892, 1909, 1919 och 1935 utbyggdes de
verkställande råden till regelrätta parlament. Väljarunderlaget ökades. Allt fler
befogenheter lades på provinsadministration och provinsparlament, och redan under
m e liankrigs perioden 1919—1934 uppvisade Brittiska Indien bilden av en
statsbildning som, frånsett den engelska kontrollen över utrikespolitik och försvar
och härmed förbunden finanskontroll samt den av förhållandena
nödvändiggjorda skiljedomarställningen mellan hinduer och muhammedaner, bar uppenbara
drag av en självstyrande dominion. Livligt dryftades också vid de sista
reformerna furstarnas anslutning och skapandet av en allindisk federation.
Huvudansvaret för att denna linje inte kunde fullföljas faller på tvenne mot
västerlandet fientliga politiker, braminen Tilak och hans efterföljare Gandhi.
Tilak (död 1920) predikade den s. k. integralnationalismen, enligt vilken Indien
var en självhärlig (underförstått hinduisk) enhet, som inte under några
förhållanden behövde bekymra sig om europeiska författningsideal, medan Gandhi å
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
