Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i Sverige - Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm Ekelund
Författaren Vilhelm Ekelund avled i
Saltsjöbaden den 3 september. Han
var född 1880. Vid hans bortgång skrev
professor Algot Werin bl. a. följande i
Sv. D.:
En skald och siare är död. Man vill om
Vilhelm Ekelund bruka dessa gamla högtidliga
benämningar. Han var inte en författare i vanlig
mening, i våra dagars mening: han skrev aldrig
för publik, yttrade sig inte i tidens frågor och
undvek konsekvent offentligheten. Någon
befattning eller syssla tog han inte. Den. tiden, kring
sekelskiftet, då han låg som student i Lund,
tänkte han sig väl att han skulle bli något i
social mening. Men han fångades av Skönheten
och Ideen, och han gick i deras tjänst, först i
den enas, sedan i den andras, men egentligen
alltid i bådas ...
Barndomens landskap (nära Bingsjön) gav
tonen åt hans första diktning, där det står fram
med konkreta drag eller skymtar i förbiilande
bilder. Oftast är det vårbilder, såsom i Ringsjövår,
När skogen sprang ut och den allbekanta Då
voro bokarna ljusa. Vårbris hette hans första
diktsamling, en titel som nu tyckes oss klinga
alltför käckt. Mera Ekelundska äro de båda
närmast följande boktitlarna Syner och Melodier i skymning. Hans naturlyrik tog upp allt mindre
av de konkreta smådragen, blev till syner, visioner. I hans melodier spelade ingen vårbris, de
gingo i moll, dessa skymningsbleka, svårmodsstämda melodier från skaldens hårt trängda
ungdomsår ...
Det blev hans önskan att välva en himmel över sången, melodien sökte sig ur
skymningsdunklet upp emot en rymd som strålade i det klassiska ljuset. Han blev strängare i sin form, strängare
mot sitt eget hjärta.
Strängarna äro hårt spända i Vilhelm Ekelunds sista diktsamlingar, Havets stjärna och
Dity-ramber i aftonglans, som bägge kommo 1906. Han ville sjunga om sommar, om klarhet och
mognad, men i hans hjärta är svart februarivår:
men i mitt hjärtas rum är evig Februari,
allt blommar där mot svart.
Han kände sig besläktad med Stagnelius. Om honom skrev han senare, i några Aforismer till
lyrikens själsliv (Antikt ideal): "Sedan Stagnelius har Sverige icke ägt någon lyriker av första
ordningen". Han såg bort från nittiotalspoesien, säkert inte av övermod eller av behov att
nedvärdera denna diktning, utan belt enkelt därför att han stod främmande för den. Stagnelius’
ord i hans subskriptionsinbjudan till Bacchanterna: "Länge nog har poesien till ovärdiga ämnen
nedsänkt sin himmelska låga" citerade Ekelund med tillfredsställelse och gav dem aktuell
syftning. Han dömde med dem hela den moderna lyriken — även Stagnelius’ och sin egen ... I
lyriken såg han något sjukt och han lämnade den, sedan han i Grekisk bukett gett sina läsare —• ack,
så fåtaliga! — en samling fina översättningar av grekiska epigram. Under sex års tid hade hans
dikt strömmat i ett jämnt flöde, och så tystnade han plötsligt. . .
Antikt ideal (1909) blev början till ett nytt författarskap på prosa, fortsatt under fyrtio år, fram
till hans död. Den heroiska livsinställningen övergav han aldrig, men den stränga uppfattningen
mildrades under inflytande framför allt från Goethe. Hela detta egenartade författarskap handlar
om och reflekterar ett liv bland böcker. Icke det liv som tillhör en lärd eller en intellektuell
epi-kuré, utan en man för vilken studier äro detsamma som andliga övningar. Som ständigt söker
ett sant modus vivendi, framför allt en väg ur själviskheten, självkärlekens helvete — enligt
Ekelunds egna ord det enda verkliga helvete som är till.
Ekelunds prosaböcker äro alla intima själsjournaler. Envist kretsar han kring problem som
äro hans egna på samma gång som de äro djupt mänskliga. Han söker hjärtats renhet, så som
han i ungdomen, i sina dikter, sökte skönheten. Men egentligen är det hela tiden detsamma som
han har varit ute efter. Just därför att det förhåller sig så, kan man slå upp i hans böcker var
som helst och finna något för Ekelund väsentligt, något väsentligt över huvud.
Vilhelm Ekelund uttryckte sig inte alltid så tydligt och avrundat. Han blev med åren mera
16
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
