Konungens stoft föres från Drottningholm tilt Stockholm Konungens stoft vilade under några dagar i Hedvig Eleonoras paradsängkammare på Drottningholms slott. Vid båren paraderade här den ordinarie uppvaktningen och den vid Drottningholms slott tjänstgörande militärvakten. Torsdagen den 2 november fördes kistan till kungliga slottet i Stockholm och placerades liär i Slottskapellet. Avfärden ägde rum klockan 18, kvällen var mörk och regndiger. När kungaparet och den kungliga familjen anlänt till Drottningholm samlades man kring den med röd kronbeströdd sammet klädda kistan, varefter överhovpredikanten höll en kort bön. Medlemmar av konungens stab bar så ned kistan till vestibulen, där den nedsattes. Därifrån och till den väntande begravningsbilen bars kistan av åtta av konung Gustafs livrébetjäning. Framför kistan gick därunder hovmarskalken von Essen samt konungens gamla trotjänare kammartjänare Lindberg och hovjägare Nygren. På platsen framför Slottet hade samlats mycket folk, mest lovöbor, med facklor i händerna samt dessutom Stockholms körförbund, vars femhundra sångare sjöng Stilla skuggor medan kistan bars nedför yttertrapporna till bilen. Före bilen med den belysta kistan for riksmarskalken och överhovpredikanten och efter kistan följde de kungligas och uppvaktningarnas vagnar. Före processionen körde två poliser på motorcyklar samt två polisbilar. Längs hela processionens väg stod människor tätt samlade, och deras antal uppskattades till omkring 100 000. "Kvällen var novembermörlv, men de som färdades samma väg som processionen kommer ändå att ha ljuset som det mest levande minnet av kvällen", stod det att läsa i Sv. D. "Fackelra-den började redan vid Nocke-bybrons östra landfäste och sträckte sig med få avbrott ända fram till Stockholms slott. På Drottningholms vägens raksträcka kunde man se facklorna som ett ljusband kilometer efter kilometer på vägens vänstra sida. Påfallande var också att så mycket ungt folk var ute i kvällens strilregn. Det är naturligtvis en överdrift om man säger att huvudparten av dem som kantade processionens väg var ungdomar i tio—tolvårsåldern, men det är ingen stor överdrift. Det var också pojkar och flickor i de åldersklasserna som höll facklorna, antingen man nu bar scoutuniform eller mera typiskt svenskt var klädd i lodenjacka och stickad Mora-Nisse-mössa. Påfallande var också att så många små barn som satt på föräldrarnas arm var ute. Så mänga och så små barn har man aldrig förr sett vid liknande tillfällen. Ett tredje drag som man lade märke till var den spontana tystnad som rådde bland skarorna ända sedan de första grupperna redan vid 16.30-tiden samlades Kung Gustafs kista bärs ut från Drottningholms slott för att föras till Stockholm. 10