tio vardera tolv meter långa blågula band, vilka hängde lodrätt på fasadens framspringande partier. Från kokarderna vid taklisten hängde sju meter långa sorgband. Barriärerna i kolonnaden hade täckts med svart kläde, krönt med granrisbårder. Byggnaderna vid Gustav Adolfs torg var rikt dekorerade, och över Fredsgatan bildade täta girlandbågar med draperade flaggdukar ett riktigt valv. På Riddarhustorget hade invånarna i Gamla stån skapat sitt eget hyllningsarrangemang: en gyllene S:t Göran och draken i silhuett hade placerats mellan ornerade flaggstänger, försedda med inskriptionerna: "Ett underdånigt tack från grannarna i Gamla stån — samfälld är vår sorg, förblivande vår vördnad." Processionens sista etapp hade gjorts till en allé mellan lagerträd på vita socklar. Vid Slottsbacken och Lejonbacken hade plats beretts för statstjänstemän, föreningar, organisationer, skolungdomar m. fi. I Slottsbacken paraderade en avdelning från de engelska jagarna och främst längs hela processionsvägen stod sedan militär och hemvärn, bitvis i dubbla led. Där processionen svängde in på Norrbro hade kadetter och marinsoldater från de amerikanska jagarna fattat posto. De medförde egen musikkår. Svenska militärmusikkårer var uppställda på flera punkter och spelade Karl XV:s sorgmarsch när begravningståget drog förbi. Vinterhimlen hängde tung över Stockholm begravningsdagen och snön låg som ett vitt dok över byggnader och träd. När processionen satte sig i rörelse, föll ett lätt snöfall, men det upphörde snart och senare bröt en blek novembersol fram mellan de tunga vintermolnen. Andaktsfulla människoskaror kantade begravningstågets väg, mönstergill ordning, värdighet och lojalitet präglade åskådarmassorna och de omkring 1 350 polismän, som var utkommenderade, hade en lätt uppgift. Brandkåren hade 130 man och 10 ambulanser i beredskap. Hur många som åskådade begravningståget är svårt att uppskatta, men det torde ha rört sig om mellan 75 000 och 100 000 personer. I Riddarholmskyrkan Strax före klockan halv ett hade processionens tät nått Riddarholmskyrkan» port. Grupp efter grupp gick in genom vapenhuset, och till sist kom katafalkvagnen. Tio matroser lyfte ned kistan och placerade den på en katafalk på marken medan kung Gustaf Adolf samt prinsarna Wilhelm och Bertil gjorde stram honnör. Så bars kistan in i kyrkan av överadjutanter och adjutanter. När hela processionen försvunnit in i kyrkan slöts dörrarna och begravningsceremonien kunde börja. Blommor och ljus dominerade kyrkans inre, som låg i en mild halvdager. Hela koret hade fått väggar av blommor, av alla de många kransar, som hängts upp här, och en ramp av levande ljus krönte blomsterprakten, och under rampen löpte en girland av murgröna från Solliden. På altaret brann 20 ljus i 5 tre-, fyra- och femarmade gamla kandelabrar från husgerådskammaren. Tre buketter med röda rosor glödde mellan ljusen, och två gigantiska vita blomsteruppsatser ramade in altaret och dominerade hela koret. Framför Magnus Ladulås' och Karl Knutssons gravmonument hade en hög katafalk byggts upp för kung Gustafs kista, den var så hög och placerad så, att kistan blev klart synlig till kyrkans bortersta bänk. Trängseln i koret gjorde dock, att de kungligas stolar gick så högt upp mot altaret, att de medlemmar av bernadotteska familjen, som satt närmast altaret, såg mindre bra. Levande ljus brann i Hedvig Eleonora magnifika silverkrona — endast över den kungliga katafalken hade man släppt fram elektriskt ljus för att de församlade skulle kunna se bättre. Små diskreta belysningspunkter hade också ordnats uppe i fönstren, men huvudintrycket var, att kyrkan fick sitt ljus från levande lågor. Katafalken var höljd i blå kronsammet. Nedanför hade placerats två plin- 20