Detla länsstyrelsens förslag upptogs av inrikesministern i den proposition i frågan som framlades vid höstriksdagens första sammanträde den 17 oktober och vari ett anslag på tilläggsstat på 3,5 milj. kr. begärdes. Propositionen bifölls av riksdagen den 6 december. Till den av länsstyrelsen föreslagna lösesumman för fastigheter hade här lagts bl. a. 95 000 kr. för justering av byggnader, 150 000 kr. för flyttning av sådana, 350 000 kr. för grovplanering av rasområdet, 57 000 kr. för de av myndigheterna vidtagna första hjälpåtgärderna etc. Propositionen gav även den första sammanställningen av katastrofens direkta skadeverkningar. Till det begärda anslaget kom 800 000 à 900 000 kr. för att återställa farleden i Göta älv, 250 000 kr. för att återställa järnvägslinjen och 300 000 kr. för vägarbeten eller tillsammans omkring 5 milj. kr. De indirekta skadeverkningarna för industrien och sjöfarten genom försenade och fördyrade transporter och liggetid för fartygen genom Vänerhamnarnas avstängning var givetvis svåra att beräkna men rörde sig även de om stora belopp. Som ett exempel kan nämnas att enbart Väner-rederiernas förluster genom avspärrningen beräknades till 60 000 kr. pr dag. I propositionen föreslogs, att sedan ny planläggning och indelning gjorts rasområdet åter skulle användas för varaktig bebyggelse och området åter avyttras, varvid staten kunde räkna med en viss återbäring. Byggnaderna föreslogs tills vidare få •stå kvar på den plats de fått genom raset. I vilken utsträckning de skadade byggnaderna kunde varaktigt åter-placeras inom skadeområdet kunde slutgiltigt avgöras tidigast på sommaren 1951. Många avspärrningsproblem aktualiserade Bergslagsbanan försvann i leran vid Surte södra station, vars gavel sticker upp något till vänster på bilden. Surtekatastrofen fördes inför riksdagen även genom en interpellation till statsministern av hr Staxäng (h), som tog fasta på det besvärliga avspärrningsproblem som olyckan aktualiserat. Han framhöll, att inför avspärrningsrisken behovet anmält sig att trygga hamnkapaciteten i hela området från Varberg till Strömstad, så att liknande skador på förbindelserna i västra Sverige ej får förlamande konsekvenser. Även frågan om en reservförbindelse genom Nordre älv träder i förgrunden liksom 90