staterande av att Nordkorea hade begått ett brott mot freden, och att den ansåg det vara betydelsefullt, att angreppet icke kröntes med framgång. Vidare hette det i svaret: Genom resolutionen den 25 juni har de rådsmedlemmar, som röstat för resolutionen, uppmanat samtliga FN :s medlemmar att avstå från att lämna bistånd till nordkoreanska myndigheterna. Med anledning av denna uppmaning vill svenska regeringen meddela, att inga diplomatiska, kommersiella eller maritima förbindelser förekommer mellan Sverige och Nordkorea, och då sålunda det önskemål, varåt nämnda resolution givit uttryck, redan är tillgodosett, anser sig svenska regeringen icke för närvarande behöva vidtaga någon särskild åtgärd i resolutionens syfte. Vad angår resolutionen den 27 juni, har de rådsmedlemmar, som röstat för densamma, riktat en rekommendation till FN :s medlemmar att lämna Sydkorea den hjälp, som kan visa sig erforderlig för att slå tillbaka det väpnade angreppet och återställa fred och säkerhet inom området. Svenska regeringen, som icke är i tillfälle att ställa några väpnade styrkor till förfogande för detta ändamål, kommer att ägna frågan om möjliga hjälpåtgärder av annan art fortsatt uppmärksamhet. Sveriges sändebud i Förenta staterna, ambassadör Boheman, befann sig vid Koreakrigets utbrott på semester i hemlandet men återvände den 4 juli med flyg till Washington. Den 15 juli mottog utrikesminister Undén ett av generalsekreterare Lie till alla FN-stater, som positivt hade besvarat hans tidigare vädjan, avsänt telegram, vari han begärde kraftiga militära insatser av medlemsstaterna. Det svenska svaret härpå avgavs den 20 juli och innehöll, att regeringen icke fann det vara möjligt att modifiera sin politik i avseende på tillhandahållandet av väpnade styrkor i Korea men ansåg den mest ändamålsenliga åtgärden vara att utrusta och utsända ett fältlasarett till Sydkorea på svensk bekostnad och med svensk personal. Beslutet härom hade fattats efter samråd mellan regeringen och röda korset. I konselj den 10 augusti gav regeringen röda korset det officiella uppdraget att ordna fältlasarettet till Korea. Beträffande dettas arbete hänvisas till en särskild artikel i årsboken. Utrikesminister Undén förklarade i ett tal i Linköping den 20 augusti, att när man på sina håll i utlandet hade tolkat det svenska Koreasjukhuset som ett övergivande av vår allmänna utrikespolitiska linje, så var denna tolkning oriktig. Om den fruktansvärda olyckan skulle hända, att Koreakriget övergick till ett krig mellan stormakterna, bleve Sveriges uppgift att med stöd av vårt försvar upprätthålla den väpnade neutralitetens politik, sade herr Undén. Regeringen uppdrog i november åt de militära myndigheterna att utreda frågan om organiserandet av en FN-styrka, som enligt reglerna i FN:s stadga och en av FN-församlingen nyligen antagen fredsplan skulle kunna användas i organisationens tjänst. Styrkan skulle rekryteras på frivillighetens väg bland de yngsta årsklasserna inom armén och förslagsvis komma att bestå av 1 000 man. Svensk-norsk tvist om räkfisket En tvist om räkfisket i vattnen mellan Sverige och Norge aktualiserades på hösten. Norge hade börjat tillämpa en ny grund för beräkningen av territorialvattnens storlek i fjordarna. Beträffande några områden medförde detta konflikt med England. Engelska fiskare avvisades av norska myndigheter. När samma beräkningsgrund tillämpades i Oslofjorden, innebar detta, att svenska fiskare avvisades från fiskevatten, som de förut hade använt och om vilka förut lokala överenskommelser hade förelegat svenskar och norrmän emellan. Ett förslag från den svenske utrikesministern, att de svenska räkfiskarna åter skulle få bruka sina tidigare fångstplatser i Oslofjorden, detta i avvaktan på Haagdomstolens utslag i den norsk-engelska tvisten, avvisades av norska regeringen. Sedermera kom förhandlingar till stånd och resulterade i att svenske ambassadören Ahlmann och statsminister Gerhardsen som fungerande norsk utrikesminister den 20 december 112