bevarandet av den hävdvunna territorialgränsen i Östersjön. Sveriges ambassadör i Moskva och Danmarks chargé d'affaires där överlämnade i juli två i det väsentliga likalydande noter i frågan om utsträckningen av Sovjets territorialvatten. Sverige och Danmark förklarade, att de vägrade godtaga den ryska utsträckningen av territoriet till 12 sjömil, vilken åtgärd i noten betecknades som ockupation. Ryska utrikesdepartementet förklarade sig vidhålla sin ståndpunkt. I december föranledde vissa östtyska fiskebåtars förekomst i Öresund och svenska hamnar en interpellation i första kammaren. Inrikesministern svarade, att man hittills icke hade kunnat konstatera, att besättningarna på dessa båtar hade gjort sig skyldiga till något illegalt. I april utkom tredje och sista bandet av norska utrikesdepartementets vitbok om förhållandet mellan Sverige och Norge under åren 1940—45. Bl. a. omnämndes däri att svenske ministern i Berlin under aktionen för att få de norska studenterna frigivna lät framskymta, att Sverige kunde komma att avbryta de diplomatiska förbindelserna med Tyskland. Sverige gjorde i oktober en démarche i Helsingfors med anledning av att § 6 i den åländska garantilagen av år 1922, vilken paragraf gäller internationella garantier för Åland, icke hade medtagits i det nya förslaget till självstyrelse för ögruppen. Finländske utrikesministern svarade härpå att orsaken till att paragrafen hade ansetts böra utgå var, att den icke mera kunde tillämpas. Finlands regering ansåg det emellertid klart, att landets folkrättsliga förpliktelser icke berördes av en lagstiftningsåtgärd som den ifrågasatta. Efter att i början av juni ha godtagit Israels beklagande och ursäkt för mordet på greve Folke Bernadotte, erkände Sverige följande månad Israel de jure och förklarade sig berett att återupptaga diplomatiska förbindelser med detta land. Riksåklagare Heumans i början på året lämnade utredning i ärendet och meningsutbytet med Israel refereras på annat ställe i årsboken. Sverige återtog i full utsträckning de diplomatiska förbindelserna med Spanien, som sedan 1946 på FN-församlingens initiativ hade varit föremål för en partiell diplomatblockad, gällande beskickningscheferna. Sändebudet i Prag envoyén O. W. Winther utnämndes i slutet av året till sändebud i Madrid. I en ytterst skarpt avfattad not, som Sovjetunionen i slutet av augusti överlämnade till utrikesdepartementet, beskylldes svenska myndigheter, i främsta rummet polisen, för "laglösa förföljelser av sovjetmedborgare" under "tillgripande av bedrägeri, hot och öppet våld". Noten avsåg tre letter, som den 19 september 1949 försvann från en rysk båt, som låg i Stockholm. Den överlämnades av ett bud till expeditionsvakterna i departementet. Både utrikes- och inrikesdepartementet tillbakavisade beskyllningarna såsom grundlösa. Två vid sovjetambassaden i Stockholm anställda ryska chaufförer anträffades i september inom förbjudet område på Järvafältet, där mobiliseringsövning pågick. De uppgav, att det var deras avsikt att plocka svamp. På svenska UD:s önskan återsändes de båda chaufförerna till sitt hemland. 114