tionen. En skrivelse till biskopsmötet om utredning av konfirmationsläsningens mål och metoder överlämnades till Diakonistyrelsen för utredning. I Halmstad uppstod en konflikt mellan 22 kyrkoherdar i trakten och lektor Carl Dymling angående den senares sätt att anordna nattvardsläsning i staden. Göteborgs domkapitel ställde sig på kyrkoherdarnas sida, då dessa vägrade upplåta sina kyrkor, men K. M:t biföll Dymlings besvär, emedan prästerna gjort ett tekniskt fel vid annonseringen av sitt beslut. Slutligen blev biskop Giertz' konfirmandbok "Grunden" anmäld för Medicinalstyrelsen av överläkaren Bertil Söderling i Borås, som betecknade boken som själsligt ohygienisk och olämplig för barn. Saken remitterades till Barnpsykiatriska föreningen, som gjorde ett mycket uppseendeväckande uttalande av kritiskt innehåll. När Medicinalstyrelsen omsider hänsköt saken till inrikesminister Mossberg, lämnade denne anmälan utan avseende, och det i pressen mycket diskuterade ärendet var därmed ur världen. Två mindre orosmoln seglade upp på det kyrkliga firmamentet under försommaren. Det ena var det s. k. intermezzot i Osby, då kyrkoherden dr Rosendal i självtaget nit avrådde en dansk student att kommunicera i församlingens kyrka, emedan denne sade sig vara mycket nöjd med att Danmark fått s. k. kvinnliga präster. Studenten fick sakramentet, men den sekteriska åtgärden att på grund av en läromotsättning avråda en medlem av en kyrka, med vilken den svenska har nattvardsgemenskap, från att begagna denna gemenskap, väckte mycken opposition. Det andra uppseglande molnet gick nästan lika snabbt förbi. Kyrkoherde Gunnar Olén i Karlskrona sökte under mottot "Evangelium i kavaj" samla ämbetsbröderna kring "väckelsens linje" för att "bilda en hälsosam motvikt mot den högkyrkligt-ritualistiska rörelsen". Ett möte för organisation av denna "kampfront" hölls i Längbro utanför Örebro den 27—30 augusti. Både talarna och de inbjudna mötesdeltagarna avvisade emellertid bestämt initiativtagarens förslag om ett brödraförbund med spets mot någon kyrklig riktning, och efter att ha firat en liturgiskt rikt gestaltad mässa med församlingens kyrkoherde som celebrant åtskildes man för att var för sig bida väckelse på andra vägar. I betydligt större frid förlöpte en konferens av präster, som under ledning av kyrkoherden dr K. Barnekow samlades i Stockholm 23—24 januari under mottot Kyrklig information och opinion (KIO). Efter föredrag av framstående statliga och kyrkliga experter studerade och debatterade man här de brännande frågorna om pastoratsindelningen, dissenterlagen och s. k. kvinnliga präster. Den högst informella rörelsen KIO fick stiftskommittéer i så gott som alla stift, beredda att rycka in om något allvarligt sker på den kyrkliga fronten. Bland andra möten och jubileer kan följande antecknas. Åt Diakonistyrelsens 40-årsjubileum ägnades en dag under Tjugotredje allmänna kyrkliga mötet 15—18 maj, som blev ärkebiskop Brilioths första större offentliga framträdande och en sedvanlig mönstring av kyrkans aktiva grupper. Från Sveriges kyrkoförsamlingar deltog 2 200 valda ombud. Årets enda prästmöte hölls i Lund 19—21 september under biskop Nygrens ledning. För första gången i Lundastiftets historia var preses icke prost eller teol. dr. Kyrkoherde Axel Melin hade författat sin avhandling om Konfirmationen, vilket som ovan framhållits var ett aktuellt ämne. Under allt detta gick det dagliga kyrkolivet sin gilla gång, och det är svårt att avgöra, om kyrksamhet och aktivitet till- eller avtog. Ett nytt initiativ tillkom under året för att bl. a. råda bot på den bristande jämvikten mellan kyrkbesök i stad och på land. Efter mönster av liknande företag i Lund anordnade Nordisk resebyrå i samarbete med Sv. D. och Stockholms stiftsråd talrikt besökta kyrkbuss-turer under terminerna från Stockholm till lämpliga och sevärda landskyrkor i Stockholms och angränsande stift. 126