institutets sociala funktion. Redan under ungdomsåren anslöt han sig till Österrikes socialistparti och ryckte snart fram i främsta ledet bland "austro-marxisterna". Hans anställning vid ett statligt bibliotek tvang honom att utge sina första programskrifter under pseudonymen Rudolf Springer. Han framlade i dessa egna förslag till lösning av nationalitetsfrågan inom dubbelmonarkien innebärande bl. a. att Österrikes gamla kronländer skulle utbytas mot "nationella regionalsammanslutningar". Hans reformplaner kunde dock ej förverkligas ens sedan han själv kommit in i regeringen och i sitt partis ledning. De nationella motsättningarna inom riket skärptes oavbrutet, tills dubbelmonarkien upplöstes vid slutet av första världskriget. Efter revolutionen 1918 blev Karl Renner statskansler och utrikesminister i den lilla fristatcn Österrike men 1920 drog han sig för en tid tillbaka från aktiv politik. Ären 1931—1933 var han talman i nationalrådet och åtalades för högförräderi efter februarirevolten 1934. Under det nationalsocialistiska mellanspelet i Österrike levde han ett undanskymt liv i en liten ort utanför Wien. Renners teorier om den nationella autonomien fångade Lenins uppmärksamhet, och ett par år före första världskrigets utbrott skickade han den unge georgiske kommunisten Josef Dsjugasjvili till Wien för att studera de österrikiska nationalitetsproblemen. Under den senare världsbekanta pseudonymen Stalin skrev denne i Wien sitt första teoretisk-programmatiska verk med omstöpning av Renners ideer i revolutionär anda. Det var sannolikt på Stalins order som marskalk Tolbuchin 1945 uppsökte Karl Renner och förmådde honom att överta posten som Österrikes förbundspresident, och på denna post kvarstod han sedan till sin bortgång som en enande och förlikande kraft, som i kritiska situationer säkerställde det nya Österrikes demokratiska väg. Henry II. Arnold, amerikansk general (*1886 —†15/1). A. var den förste amerikanske flygare som nådde generals rang, och han var 1944 en av de fyra amerikaner som utnämndes till General of the Army, motsvarande fältmarskalks grad. Han ledde under andra världskriget det amerikanska flygets bombattacker såväl i Europa som i Fjärran östern och var närvarande vid den historiska "Atlantkonfe-rensen" mellan Roosevelt och Churchill i augusti 1941. Han var då överbefälhavare för det amerikanska arméflyget. Léon Blum, fransk politiker (*1872—†30/3). B. var jurist och bedrev vid sidan av sin juridiska verksamhet en omfattande litterär sådan. Han anslöt sig i unga år till socialistpartiet, där han snart kom att inta en framskjuten plats. När Jaurès mördades 1914 valdes han enhälligt till partiets ledare. 1936 blev han konseljpresident och genomdrev stödd på den s. k. folkfronten en rad delvis mycket omdiskuterade sociallagar. Efter det franska sammanbrottet 1940 häktades han av Vichyrege-ringen för högförräderi men på tysk begäran inställdes rättegången mot honom och han fördes till ett interneringsläger i Tyskland, ur vilket han befriades 1945. Efter återkomsten till Frankrike återtog han sin post som socialistpartiets ledare men stannade utanför parlamentet. Han hade dock 1946 ett kortvarigt uppdrag som konseljpresident. Evangeline Booth, f. d. general för Frälsningsarmén (*1865—†17/7). Hon var fjärde dotter till Frälsningsarméns grundare William Booth och var från barndomen verksam inom rörelsen. 1896 blev hon ledare för Frälsningsarmén i Canada och 1904 territoriell ledare i USA. 1934 blev hon Frälsningsarméns högsta chef och lämnade fem år senare vid 74 års ålder det aktiva arbetet. Hon ledde 1929 den palatsrevolution inom rörelsen, som avskaffade den av fadern inledda despotismen och som riktade sig mot brodern Bramwell Booth, vilken tvingades avgå som chef. Hon besökte vid flera tillfällen Sverige. Lyder Brun, norsk teolog (*1870—†1/1). B. blev endast 27 år gammal professor i Nya testamentets exegetik vid Oslo universitet och innehade lärostolen under 43 år. Han var högt uppskattad som föreläsare och författare och anlitades i Sverige upprepade gånger som sakkunnig vid tillsättandet av professurer i Uppsala och Lund. 1932 blev han teol. hedersdoktor i Uppsala. Halfdan Christensen, norsk skådespelare och teaterchef ("1873—†17/9). Han debuterade på scenen 1896, knöts till Nationaltheatret omedelbart vid dess öppnande 1899 och blev dess ledare efter Björn Björnson, först 1907 och därefter 1930. Han ägnade som teaterchef, regissör och skådespelare sitt djupaste intresse åt den inhemska dramatiken. Han uppträdde flera gånger i Stockholm både med Nationaltheatrets ensemble och som ensam gäst. Under ockupationsåren grundade han i Sverige Fri norsk scene, som han ledde 1944—1945. Emile Jacques Dalcroze, schweizisk kompositör (*1866—†2/7). Han framlade i slutet av 1800-talet de rytmteorier på vilka han grundade sitt system med rytmisk gymnastik som gjorde hans namn världsberömt. Hans förslag om aktiverat samband mellan gymnastik och musik framlades första gången vid en pedagogisk kongress 1905. Det första Dalcroze-insti-tutet öppnades 1911 i Hellerau vid Dresden och följdes sedan av institut i Genève, Paris London, Spanien, USA och Stockholm. Johanne Dybwad, norsk skådespelerska (*1867—†4/3). Ilon kom av en ren slump att som 20-åring debutera vid en amatörföreställning på Bergens teater och observerades där av dåvarande chefen för Christiania teater. 1888 kom hon till denna, sedermera National- 302