Två dagar senare landsteg de första amerikanska marktrupperna, tillhörande en av de fyra i Japan grupperade ockupationsdivisionerna, i Pusan, som skulle bli den stora underhållsbasen för FN-styrkorna i Korea. Den första sammanstötningen mellan nordkoreanerna och ett förstärkt infanteriregemente ur 24. amerikanska infanteridivisionen ägde rum den 5 juli 50 kilometer söder Söul ocli därmed började för den senares del de fördröjande strider, som skulle pågå ända in i augusti och upphöra först i det berömda brohuvudet bakom Naktongfloden. Nordkoreanernas framryckningshastighet var omkring 10 kilometer per dag. Amerikanernas ringa numerär (en bataljon saknades t. ex. i varje infanteriregemente) men även bristande disciplin och utbildning hos trupperna samt otillräcklig utrustning med stridsvagnar, närpansarvärnsvapen och landminor var de främsta orsakerna till de ständiga reträtterna. Sedan Taejon erövrats fick nordkoreanerna manöverfrihet för en snabb stöt mot sydvästra Korea, som i sin helhet erövrades redan under den femte veckan av kriget. Några amerikanska marktrupper fanns icke att sätta emot, och flyget, som nu börjat förstärkas, kunde icke hejda framryckningen. Vid månadsskiftet juli—augusti var överfallsskedet (1 på bilden nästa sida) i huvudsak avslutat. Under sjätte veckan började emellertid motståndet hårdna. Avvärjningsslaget i brohuvudet vid Naktongfloden (2) tog vid. Redan omkring 15/7 hade ytterligare två amerikanska divisioner överförts från Japan (1. kavalleri- och 25. infanteridivisionerna). Omkring 1/8 anlände från USA delar av den berömda marinkåren samt senare även 2. infanteridivisionen, transporterade på snabbgående specialtonnage. Resterna av de sydkoreanska divisionerna reorganiserades och fick nya vapen. 8. armén under generallöjtnant Walker organiserades och bestod sålunda av 5 amerikanska och 5 sydkoreanska divisioner med en sammanlagd styrka på omkring 100 000 man. Mot dessa stod omkring 16 kommunistdivisioner om 150 000 man. Överlägsenheten var alltså på papperet icke så stor. Den ryska organisationen, varav den nordkoreanska var en spegelbild, har emellertid många flera stridande i förbanden i förhållande till underhålls- och administrationspersonalen än den amerikanska. Den amerikanska flyginsatsen stegrades efter hand. Den utfördes dels i form av strategisk bombning mot industrier och kommunikationscentra i Nordkorea och de förlorade delarna av Sydkorea dels som direkt och indirekt understöd åt marktrupperna. Det var till stor del tack vare flygets insats som dessa lyckades hålla brohuvudet. De sovjetryska jaktflygplan, sannolikt med nordkoreanska piloter, som uppträtt under inledningsskedet, var i huvudsak försvunna. Sedan man på FN-sidan bildat en sammanhängande, relativt naturlig försvarslinje bakom Naktongfloden, inriktades den nordkoreanska taktiken på att ytterligare pressa och uttrötta brohuvudets försvarare utefter hela fronten, samtidigt som kraftsamlingar åstadkoms på vissa avsnitt för att skapa genombrott. Då ett nordkoreanskt anfall hejdades på en frontdel, förlades tyngdpunkten snabbt till någon annan. Offensiven kulminerade under de två första septemberveckorna. Tecken tydde nu på att nordkoreanerna var utmattade, samtidigt som ytterligare förstärkningar tillfördes FN-trupperna, bl. a. i form av tunga stridsvagnar. De första brittiska trupperna, ett par bataljoner från Hongkong, anlände. Dessa förstärktes sedermera till två kompletta brigader. 15/9 landsteg överraskande den amerikanska 10. armékåren (omkring 50 000 man) under generalmajor Almond vid Söuls hamnstad Inchon. I kåren ingick bl. a. 1. marindivisionen samt den sista japandivisionen (7:e). 262 fartyg deltog i am-fibieoperationen. FN:s flottstyrkor utanför Korea torde vid denna tidpunkt lia omfattat 1 slagskepp, 6—7 hangarfartyg, 6 kryssare och ett 50-tal jagare främst från USA och Storbritannien. Mindre landstigningsföretag ägde även rum vid 364