Norge Av ODDVAR ERIKSTAD Norges regering 1950: Ministären Gerhardsen. (Från 1/11 1945.) Se Sv. D. Å. XXVI. Den utrikespolitiska spänningen kom så småningom mer och mer att prägla det politiska arbetet i Norge under 1950. Som medlem av FN och säkerhetsrådet var landet med om att stödja de åtgärder organisationen vidtog för att trygga freden och de västliga demokratiernas frihet. Norge deltog i det fortsatta utbyggandet av samarbetet inom A-pakten och det arbete som hängde samman med upprättande av ett gemensamt kommandosystem för A-paktstaterna och gemensamt försvar för Västeuropa. Landet tog vidare aktiv del i det internationella samarbetet på de ekonomiska, sociala och kulturella områdena. En gemensam känsla för situationens allvar dämpade den politiska debatten i stortinget. Samarbete rådde i alla frågor som hade med utrikespolitik och försvar att göra. Samling åstadkoms också kring de sociala åtgärderna. En lag som tryggade pension för statens arbetare infördes att träda i kraft den 1 januari 1951, och en lag som skulle träda i kraft den 1 juli 1951 innebar en väsentlig förbättring i sinnessjukvården. I övrigt bromsade de ekonomiska svårigheterna det sociala arbetet. En stor och omfattande fråga som folkpensionen kom således inte närmare sin lösning. I stort sett måste man —- om man bortser från krigsfaran —■ karakterisera 1950 som ett gott år för landet. Produktionen nådde rekordhöjd på flera områden, jordbruket gav, liksom fisket och de stora näringsgrenarna i övrigt, god avkastning. Det som likväl gjorde att statsrådet Brofoss i en nyårsintervju kunde säga att "det är en tum glädje och en aln bekymmer" var i första rummet betalningsunderskottet gentemot utlandet, som var mycket stort. Visserligen var detta underskott 1950 332 milj. kr. lägre än 1949, och 260 milj. mindre än man räknat med i nationalbudgeten. Likväl meddelades att underskottet, tillsammans med skuldavbetalningar, utgjorde 1 128 milj. kr. Det rena underskottet på handelsbalansen utgjorde 940 milj. Detta var en hög siffra, särskilt med hänsyn till att Marshallhjälpen skulle komma att minskas och snart upphöra helt. Kravet på ökad beredskap skulle förmodligen också under nästa år innebära en stark belastning på landets ekonomi. Det sades gång på gång av ansvariga politiker från alla partier, att det enda som kunde återupprätta norsk utrikesekonomi var en större insats från alla näringslivets grenar. Regeringen övervägde en rad åtgärder på detta område. Delvis var det åtgärder som oppositionen, med högern i spetsen, krävt utredda i en rad år. Om produktionen inte kunde ökas stod landet obönhörligt inför utsikten att tvingas sänka levnadsstandarden. Den hotande situation som uppstod efter nordkoreanernas angrepp gav impulsen till att stortinget i september ökade de ordinarie försvarsbevillningarna med en extraordinär bevillning på 100 milj. kr. Beloppet skulle täckas genom en speciell värnskatt och genom vissa skattehöjningar, bl. a. på choklad och brännvin. Brännvinsförsäljningen visade emellertid en enorm minskning efter den höjning av försäljningspriset som följde med den nya skatten. En anmärkningsvärd händelse var att regeringens stabiliseringslinje sprängdes. Regeringen tvangs — i sista minuten —■ att radikalt skära ned de prisstödjande statssubventionerna. Detta ledde, tillsammans med devalveringen, till en väsent- 374