det mot inre faror i händelse av krig. Lagarna var fullmaktslagar men helt underställda stortingets kontroll. Uppgörelsen med landsförrädarna avslutades. Vid årsskiftet avtjänade endast 200 fortfarande sina straff. Det rörde sig här om farliga förbrytare, angivare och mördare. Konungen använde sig i hög grad av sin benådningsrätt, och från stortingets sida sänktes strafftiden på sin tid starkt för relativt obetydliga landsförrädare. Norge och utlandet Norge upprättade under 1950 diplomatiska förbindelser med Philippinerna, Indien, Irland, Israel och Indonesien. Norge godkände den kinesiska kommunistregeringen. Tvisten med Storbritannien om de norska fiskegränserna var fortfarande under behandling inför internationella domstolen i Haag. Dom väntades under 1951. En överenskommelse träffades mellan svenska och norska regeringarna om rätten att fiska i vissa havsområden som tillhör Norge och Sverige. Regeringen skulle under det kommande året lägga fram överenskommelsen för stortinget med förslag om samtycke till ratifikation. Ett gränsavtal med Sovjetunionen från 1949 ratificerades av båda parter och sattes i kraft. Ett avtal träffades med Sverige, Danmark och Storbritannien om ekonomiskt samarbete (Uniscan). Norge var fortfarande med i organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete med säte i Paris. Likaså undertecknade Norge i september avtalet om en europeisk betalningsunion. Norge deltog i den internationella tullkonferensen i Torquay. Luftfartsavtal träffades med Canada, Egypten och Iran. Stortingets samfärdsel-utskott godkände SAS-avtalet med vissa anmärkningar. Löneavtalet Devalveringen och prisutvecklingen under våren ledde till en sprängning av regeringens stabiliseringslinje. För 1949—50 steg det tillskott staten gav för att hålla priserna på konsumtionsvaror nere till 779 milj. kr. Trots upprepade hänvändelser ända sedan 1947 ville regeringen och dess majoritet i stortinget inte gå med på en diskussion mellan partigrupperna om subventionspolitiken. För 1950 —51 skulle subventionerna ha uppgått till 1 050 milj. kr. om man skulle kunna hålla nere prisnivån någorlunda. Det gick då upp även för regeringen att en dylik oerhörd belastning skulle statsbudgeten inte tåla vid, särskilt sedan devalveringen blivit ett faktum. Tidigt på året togs därför subventionspolitiken upp till revision. På initiativ av statsministern fördes även förhandlingar i förtrolig anda med oppositionspartierna. Ramen för subventionerna fastställdes så till 600 milj. kr. Samtidigt upptogs på regeringens initiativ förhandlingar mellan Norsk Arbeidsgiverforening och Arbeidernes Faglige Landsorganisasjon om lönekompensation för den prishöjning som måste vara att vänta genom att subventionerna reducerades. Det överenskoms att förhandlingar skulle tas upp om indextalet per 15 september stigit över 165,6 (1938 = 100). Den 15 september var indextalet 179,5, ocli organisationerna sammankallades. Arbetsgivarföreningen hävdade att man måste söka en kompensation "på det sociala planet", med andra ord en lönejustering som tillgodosåg de stora familjeförsörjarna. Statsministern gav också uttryck åt denna åsikt. Emellertid gick landsorganisationen inte med på en dylik anordning. Man krävde lika stort tillägg för alla löntagare som var anslutna till organisationen. Främst av hänsyn till de politiska konsekvenserna — kommunisterna bedrev 376