- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Tjugonionde årgången (händelserna 1951) /
40

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Carls bortgång - Fyra konungar vid prins Carls begravning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sala och Lund. Sedan fanorna ställts upp i koret, trädde ärkebiskop Brilioth i
full ornat med mitra och kräkla, överhovpredikanten förre ärkebiskop Eidem
och pastor primarius Olle Nystedt fram till altaret samtidigt med att sorgetåget
inträdde i kyrkan. Först gick prinsessan Ingeborg, ledsagad av dottern prinsessan
Margaretha av Danmark och sonen prins Carl Bernadotte. Därefter följde kung
Baudouin av Belgien, kronprins Olav av Norge och prins Axel av Danmark,
prinsessan Joséphine-Charlotte av Belgien och prinsessorna Ragnhild och Astrid
av Norge, prins Harald av Norge, prins Albert av Belgien och prins Georg av
Danmark, prins Carls sondotter Madeleine Bernadotte samt greve Flemming och
grevinnan Ruth af Rosenborg. Efter dessa den bortgångnes närmaste anhöriga
följde så Nordens tre konungar, Gustaf Adolf av Sverige i mitten, omgiven
av Haakon av Norge och Frederik av Danmark, drottningarna Louise av Sverige
och Ingrid av Danmark, prinsessan Sibylla, flankerad av prinsarna Bertil och
Wilhelm, prinsessan Margaretha av Sverige, prinsessan Viggo av Danmark och
markgrevinnan Theodora av Baden.

Begravningsakten inleddes med att prins Carls kammarherre Crispin
Löwen-hielm lyfte hertigkronan från kistan och placerade den nedanför katafalken.
Ärkebiskop Brilioth trädde därefter fram till kistan och yttrade:

”Den döde fursten ville inte ha något tal om sin verksamhet vid båren. Men det kan inte
vara oss förmenat att i denna högtidliga stund frambära vårt tack till Gud för vad han givit
genom sin ödmjuke tjänare som här vilar — ett tack från dem som stod hans trofasta hjärta
närmast, ett tack från dem som i honom sett ett exempel och en föresyn och ett tack från alla
dem, som det blev honom förunnat att hjälpa.

När uppbrottets timma slår, så sker det icke utan smärta, om än dagarna och åren blivit
många och vandraren är än så villig att lägga ned vandringsstaven. Döden är en trång och ofta
smärtsam port att gå igenom. Prins Carl blev icke besparad uppbrottets vånda. En älskad
make och fader, en furste som varit sitt folks stolthet, lämnar ett stort och smärtsamt tomrum.
Men när en människa skiljs hädan i tro, då blir det henne givet att genom sin död vittna
om den eviga världens verklighet — om det Andens verk, som ger åt människans liv dess
egentliga innebörd.”

Efter jordfästningsakten sjöng pastor primarius Nystedt begravningsmässan,
varefter musikdirektör Folke Wedar enligt den bortgångnes önskan sjöng sången
”Tack, min Gud”, ett kärt minne från prinsens barndom.

Härmed var akten i kyrkan slut och kistan bars av tio officerare ur
militärförband från den dödes hertigdöme till den väntande katafalkvagnen, varefter den
långa begravningsprocessionen anträdde färden till den kungliga familjens
gravplats vid Haga. Den företräddes av Livskvadronens musikkår och en tropp ur
skvadronen. Därefter följde efter två förridare riksmarskalk Ekeberg och
överhovpredikant Eidem i hästanspänd kupé, katafalkvagnen, dragen av sex bruna
hästar utan schabrak, de närmast sörjandes och övriga kungligas bilar. Utmed
processionens väg bildades häck av trupper ur Stockholms garnison,
rödakors-personal och hemvärn och bakom dem stod täta åskådarled.

Ute vid gravplatsen bildades fanborg av trettio distriktsfanor från Röda korset
och den blågula fana prins Carl själv skänkte Röda korset vid sitt avsked från
ordförandeposten, och ett hundratal rödakorssystrar hade ställt upp i halvcirkel
innanför gallergrindarna. Vid processionens ankomst bars kistan av åtta
rödakorsmän till den öppna graven och sänktes sakta i denna, medan KFUM-kören
sjöng Requiem av Josephson. Ärkebiskop Brilioth trädde så fram till graven
och yttrade orden: Requiescat in pace, resurgat in gloria, frid vare över detta
vilorum, och läste psalmversen: ”Lär mig min dag fullända, Ditt namn, o Gud,
till pris”. Efter ett sista avsked från de sörjande slöts så granithällen över
griften.

Den ende kvarvarande i den kungliga brödrakvartetten, prins Oscar
Bernadotte, kunde av hälsoskäl ej närvara vid begravningsakten i Storkyrkan men
bevittnade broderns gravsättning från sin bil invid gravplatsen.

40

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Feb 3 12:50:42 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svda/1951/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free