sala och Lund. Sedan fanorna ställts upp i koret, trädde ärkebiskop Brilioth i full ornat med mitra och kräkla, överhovpredikanten förre ärkebiskop Eidem och pastor primarius Olle Nystedt fram till altaret samtidigt med att sorgetåget inträdde i kyrkan. Först gick prinsessan Ingeborg, ledsagad av dottern prinsessan Margaretha av Danmark och sonen prins Carl Bernadotte. Därefter följde kung Baudouin av Belgien, kronprins Olav av Norge och prins Axel av Danmark, prinsessan Joséphine-Charlotte av Belgien och prinsessorna Ragnhild och Astrid av Norge, prins Harald av Norge, prins Albert av Belgien och prins Georg av Danmark, prins Carls sondotter Madeleine Bernadotte samt greve Flemming och grevinnan Ruth af Rosenborg. Efter dessa den bortgångnes närmaste anhöriga följde så Nordens tre konungar, Gustaf Adolf av Sverige i mitten, omgiven av Haakon av Norge och Frederik av Danmark, drottningarna Louise av Sverige och Ingrid av Danmark, prinsessan Sibylla, flankerad av prinsarna Bertil och Wilhelm, prinsessan Margaretha av Sverige, prinsessan Viggo av Danmark och markgrevinnan Theodora av Baden. Begravningsakten inleddes med att prins Carls kammarherre Crispin Löwen-hielm lyfte hertigkronan från kistan och placerade den nedanför katafalken. Ärkebiskop Brilioth trädde därefter fram till kistan och yttrade: ”Den döde fursten ville inte ha något tal om sin verksamhet vid båren. Men det kan inte vara oss förmenat att i denna högtidliga stund frambära vårt tack till Gud för vad han givit genom sin ödmjuke tjänare som här vilar — ett tack från dem som stod hans trofasta hjärta närmast, ett tack från dem som i honom sett ett exempel och en föresyn och ett tack från alla dem, som det blev honom förunnat att hjälpa. När uppbrottets timma slår, så sker det icke utan smärta, om än dagarna och åren blivit många och vandraren är än så villig att lägga ned vandringsstaven. Döden är en trång och ofta smärtsam port att gå igenom. Prins Carl blev icke besparad uppbrottets vånda. En älskad make och fader, en furste som varit sitt folks stolthet, lämnar ett stort och smärtsamt tomrum. Men när en människa skiljs hädan i tro, då blir det henne givet att genom sin död vittna om den eviga världens verklighet — om det Andens verk, som ger åt människans liv dess egentliga innebörd.” Efter jordfästningsakten sjöng pastor primarius Nystedt begravningsmässan, varefter musikdirektör Folke Wedar enligt den bortgångnes önskan sjöng sången ”Tack, min Gud”, ett kärt minne från prinsens barndom. Härmed var akten i kyrkan slut och kistan bars av tio officerare ur militärförband från den dödes hertigdöme till den väntande katafalkvagnen, varefter den långa begravningsprocessionen anträdde färden till den kungliga familjens gravplats vid Haga. Den företräddes av Livskvadronens musikkår och en tropp ur skvadronen. Därefter följde efter två förridare riksmarskalk Ekeberg och överhovpredikant Eidem i hästanspänd kupé, katafalkvagnen, dragen av sex bruna hästar utan schabrak, de närmast sörjandes och övriga kungligas bilar. Utmed processionens väg bildades häck av trupper ur Stockholms garnison, rödakors-personal och hemvärn och bakom dem stod täta åskådarled. Ute vid gravplatsen bildades fanborg av trettio distriktsfanor från Röda korset och den blågula fana prins Carl själv skänkte Röda korset vid sitt avsked från ordförandeposten, och ett hundratal rödakorssystrar hade ställt upp i halvcirkel innanför gallergrindarna. Vid processionens ankomst bars kistan av åtta rödakorsmän till den öppna graven och sänktes sakta i denna, medan KFUM-kören sjöng Requiem av Josephson. Ärkebiskop Brilioth trädde så fram till graven och yttrade orden: Requiescat in pace, resurgat in gloria, frid vare över detta vilorum, och läste psalmversen: ”Lär mig min dag fullända, Ditt namn, o Gud, till pris”. Efter ett sista avsked från de sörjande slöts så granithällen över griften. Den ende kvarvarande i den kungliga brödrakvartetten, prins Oscar Bernadotte, kunde av hälsoskäl ej närvara vid begravningsakten i Storkyrkan men bevittnade broderns gravsättning från sin bil invid gravplatsen. 40