den för samhällsekonomien har därigenom stärkts. Utvecklingen utomlands har emellertid utsatt vårt lands ekonomi för betydande påfrestningar. De därav föranledda prisstegringarna, som ytterligare förstärkas genom bortfallet av subventioner, medföra tillsammans med väntade inkomstökningar en sänkning av penningvärdet. Härav uppkommer risk för en inflationsartad utveckling. För att förhindra en fortsatt försämring av vårt penningvärde måste den ekonomiska politiken inriktas på en åtstramning inom skilda områden. Byggnadsregleringen har skärpts. Kredit-givningen liksom företagens möjligheter att förfoga över sina vinstmedel för investerings-ändamäl får begränsas. Förslag i sistnämnda avseende kommer att föreläggas Eder. Sträng sparsamhet i fråga om det allmännas utgifter är även nödvändig. Det förslag till statsbudget, som Jag framlägger för Eder, präglas härav. I detsamma eftersträvas dessutom att ernå ett sådant förhållande mellan inkomster och utgifter, att för kapitalbudgetens finansiering lånemedel endast i mindre utsträckning skola erfordras. Det är Min förhoppning, att därest det världspolitiska läget icke ytterligare försämras, stabilisering av penningvärdet kommer att ernås med dessa åtgärder. Härigenom skulle hos de enskilda medborgarna den allmänna sparsamhet uppmuntras, som är nödvändig för den samhällsekonomiska balansens bevarande. Det allvarliga ekonomiska läget förhindrar framläggandet av kostnadskrävande reformförslag för Eder. Dock kommer förslag till lag om tre veckors semester att underställas Eder. Vidare komma förslag till lag om religionsfrihet och till nya lagbestämmelser om ekonomiska föreningar att framläggas. Även om sålunda framtiden i mer än ett avseende ter sig oviss, vilja vi emellertid se mot densamma med hoppfull förtröstan. Men vi vilja ock stå beredda att möta de faror och de svårigheter, som denna framtid kan bära i sitt sköte. Nedkallande Guds välsignelse över Eder och Edert arbete förklarar Jag 1951 års riksmöte öppnat och förbliver Eder med all konungslig nåd och ynnest städse välbevågen. Driftbudgeten för 1951—52 uppvisade ett skenbart överskott på 342 miljoner kronor. Trots att sparsamhet hade iakttagits, hade utgifterna stigit ganska kraftigt. Utgiftsstegringarna var huvudsakligen automatiska, Den nya budgeten visade rekordsiffror. Statsinkomsterna beräknades sålunda till 5 709 miljoner kronor och utgifterna till 5 367. Såsom framgick av trontalet, skulle förslag om tre veckors semester, om lag angående religionsfrihet och om nya lagbestämmelser angående ekonomiska föreningar framläggas. Budgetdelegationen räknade i nationalbudgeten för 1951 med en ökning av inkomsterna med 12—13 procent och av folkpensioner m. m. med 5 procent samt en prisstegring med 10 procent. En ganska stark ökning av tillgångarna genom ökad bruttonationalprodukt och ökad importvolym motsvarades av en nästan lika stor ökning av efterfrågan. Ett villkor för att den samhällsekonomiska ekvationen skulle gå ihop var dock, att den förutsedda höjningen av pris- och kostnadsnivån skulle bli en engångsförskjutning, och att en stabilisering på den nya nivån sedan skulle kunna äga rum. Finansministern bebådade sparsamhet till det yttersta såsom ett av medlen att stärka tillförsikten till en stabil utveckling. Stor stramhet på investeringsområdet utlovades. Bygg-restriktionerna skulle bestå, byggnadsverksamheten finge icke öka. En investe-ringsskatt komme att föreslås. Priskontrollen skulle få nya direktiv. Upplåning för statens utgifter måste undvikas. Målet för den ekonomiska politiken på längre sikt angavs vara den fulla sysselsättningen. En utredning skulle företagas om sättet att förena denna med en högre grad av samhällsekonomisk balans. Riksdagspartierna höll sina första sammanträden för året den 10 januari. Partiledarna var liksom under år 1950 samtliga placerade i andra kammaren. Ställföreträdare i andra kammaren för statsministern som gruppledare var som förut herr Fast. Gruppledare i första kammaren var herr Andrén för högern, herr Gränebo för bondeförbundet, herr Ohlon för folkpartiet och herr Strand för socialdemokraterna. Remissdebatten ägde rum den 19 och 20 januari. Enligt i båda kamrarna föredragna regeringsdeklarationer var regeringen beredd att ansluta sig till det s. k. sexmaktsförslagets uttalande om Koreafrågan, enligt vilka Kinas militära ingripande konstaterades och Kina uppmanades att draga sina trupper ur Korea. Däremot kunde regeringen icke rekommendera sanktioner mot Kina och vägrade taga ansvaret för beslut, som skulle innebära eller öppna vägen för sanktioner. På 66