Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idrottslivet. Av redaktör Olof Groth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idrottslivet 1951
Av redaktör OLOF GROTH
T H1 blev de många bakslagens och de svidande nederlagens år för den
svens-I yOX ka idrotten, framför allt för de stora nationalidrotterna fotboll, friidrott
och skidlöpning. I någon mån hade man kanske anat dem redan under 1950, då
det blev alltmera tydligt, att de flesta länder icke bara hunnit återhämta sig efter
krigsåren utan också börjat en idrottslig upprustning, med vilken vi här hemma
icke kunde hålla jämna steg.
Orsaken till nederlagen låg väl delvis också i det faktum, att flera av de större
idrotterna icke erhållit samma rekrytering från ungdomen som tidigare. Många
ledare klagade över ungdomens nya intressen: danslokalerna, biograferna,
grammofonskivorna. Studentidrotten gick tillbaka, studenterna hade icke tid att
idrotta, det gällde för dem att komma fram till en examen så fort som möjligt.
Inflationen och penningöverflödet även bland ungdomen under 20 år gjorde, att
denna ungdom sökte sig till bekvämare och kanske mera spännande nöjen än
de hårda idrotter, som framför allt fordrar försakelser och uppoffringar av sina
utövare.
En intressant företeelse var ”skinnknuttarna” och ”spättorna”. När ungdomar
under 20 år kunde förtjäna 500 kr. i månaden eller mera hade de tillräckligt med
pengar att köpa en motorcykel. Speedway blev för många den stora
favorit-idrotten, Varg-Olle Nygren och speedwaybanornas övriga hjältar blev de stora
idolerna.
En klar nedgång i publikintresset för de flesta idrotter kunde också
konstateras. Beträffande fri idrott och fotboll låg väl orsakerna något i det faktum, att vi
ej längre hade sådana publikhjältar som Gunder Hägg och Arne Andersson eller
som fotbollens Gren, Nordahl och ”Garvis” Carlsson. Spelarflykten till Italien
fortsatte, ehuru i mindre omfattning, och detta hade givetvis stor inverkan på
spelstandarden här hemma, icke minst för landslaget, som icke på många år
visat upp så klent facit.
Med öppen blick för denna tillbakagång försökte flera av de stora förbunden
intensifiera sin ungdomsverksamhet. Speciellt försökte man nå kontakt med
ungdom i åldern 16—20 år, åldern mellan skolans slut och värnplikten. Planer
förelåg även att bygga upp en väsentligt ökad instruktörsverksamhet, om möjligt
i alla distrikt och i de större städerna.
Arbetet i toppen dominerades av förberedelserna för olympiska spelen i Oslo
och Helsingfors. Landskampsprogrammet var som vanligt mycket omfattande.
Den första landskampen utkämpades den 6 januari, då Sverige och Finland
möttes i bowling på två fronter, och avslutades i Melbourne den 13—15 december,
där USA gjorde rent hus i interzonfinalen i Davis cup. Mellan dessa data deltog
Sverige i icke mindre än 171 landskamper, sammanlagt under året alltså 173,
vilket betecknar nytt rekord.
De 173 landskamperna utkämpades mot 24 nationer i 21 olika grenar. Sverige
vann 119, förlorade 46 och noterade oavgjort i 8. Utan nederlag för Sverige
resulterade uppgörelserna i bandy, bowling, bågskytte, gymnastik, kanot och brottning.
De största publikidrotternas årsfacit kan sammanfattas enligt följande:
Bandyn vann samtliga sina landskamper, vilka f. ö. spelades på en och
samma dag: Sverige A slog Finland A i Stockholm med 4—2 och B-matchen i
Uleåborg vanns med 7—1. Mot Norge vanns A-matchen med 5—1 i Oslo,
B-matchen i Västerås med 8—0. SM-finalen vann Bollnäs över Örebro med 3—2.
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
