respekterandet av förhandlingsplatsens neutralitet. Efter ett månadslångt avbrott i förhandlingarna tog kommunisterna initiativet till nya sammanträffanden, men först i slutet av oktober trädde delegationerna åter samman, nu i byn Panmunjom. Åter hotade ett avbrott, denna gång av allvarligare karaktär, då en amerikansk överste uppgav att kommunisterna mördat omkring 6 000 allierade krigsfångar, vilket sedan bekräftades av överbefälhavaren general Ridgway. Mot slutet av november kunde FN-förhandlarna emellertid föra saken framåt genom sitt förslag om att vapenstilleståndets demarkationslinje skulle följa den då existerande frontlinjen, under förutsättning att ett stilleståndsavtal kunde utarbetas inom 30 dagar. Betydande framsteg nåddes också, men då månadsfristen kort före nyår utgick, bestod alltjämt ett antal oavgjorda punkter. Oljekrisen i Persien Mordet på den västmaktsorienterade persiske konseljpresidenten general Raz-mara förde regeringsmakten i händerna på den fanatiskt nationalistiske Teheran-politikern dr Muhammed Mossadeq, som hastigt genomdrev en lagstiftning om att anglo-iranska oljebolagets tillgångar i Persien skulle förstatligas. Bakgrunden kunde delvis sökas i det förhållandet att bolaget, vars huvudaktionär är brittiska staten, först sent och tveksamt erbjudit sig att höja den persiska andelen av olje-intäkterna utan att i detta erbjudande komma upp till samma nivå som de amerikanska oljebolagen i Arabien. Brittiska regeringen gick trots folkopinionens starka indignation från början försiktigt fram. Den då sittande labourregeringen kunde icke obetingat förkasta Persiens principiella rätt att överföra oljeindustrien i statlig ägo och drog sig också för ett maktingripande som hade kunnat föranleda en konflikt med Ryssland. Men den hävdade med skärpa, att det persiska tvångsövertagandet förgrep sig på det gällande kontraktet med bolaget, och drog denna rättsfråga inför Internationella domstolen i Haag. Denna ålade i ett interims-utslag Persien att inte genom något ingrepp föregripa domstolens slutliga utslag. Persiska regeringen vägrade emellertid att tillerkänna domstolen behörighet i målet. En brittisk regeringsemissaries förhandlingar i Teheran på amerikansk tillskyndan för att söka en kompromissuppgörelse slog slint, och på sommaren utvisades hela den brittiska personalen vid oljefälten ur landet. Persien drog, efter att förgäves ha sökt utländsk hjälp för att återuppta produktionen, frågan inför FN:s säkerhetsråd, som emellertid trots Mossadeqs lidelsefulla personliga uppträdande undvek att ta ställning. Egypten bryter avtalen med England Knappt hade detta slag mot brittisk prestige i Orienten blivit uppmärksammat världen runt förrän Egypten företog en liknande manöver. Den 8 oktober uppsade kabinettet Nahas i Cairo de båda avtal, varigenom England tillförsäkras rätt att hålla trupper i en zon längs Suezkanalen och erkännes som samstyrande med Egypten över territoriet Sudan. En våg av chauvinistisk lidelse utbröt över landet då kung Faruk utropades till konung också över Sudan, och en serie sabotagedåd inleddes mot sir George Erskines brittiska truppstyrkor i Suezområdet. Rritterna visade sig emellertid i detta fall ej hågade för reträtt. I samråd med Frankrike, Förenta staterna och Turkiet hade de då just förberett en inbjudan till staterna vid östra Medelhavet att ansluta sig till en gemensam försvarspakt, det s. k. Mellersta östern-kommandot, som skulle organiseras i nära anslutning till Atlantpakten. Egyptens uppträdande innebar ett temporärt avbräck för dessa planer. Men med Förenta staternas och de övriga västmakternas stöd kunde britterna denna gång från början inta en fast hållning. De avvisade de egyptiska anspråken 314