Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikespolitisk översikt. Av redaktör T. G. Wickbom - General MacArthurs fall — förhandlingar i Korea - Oljekrisen i Persien - Egypten bryter avtalen med England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
respekterandet av förhandlingsplatsens neutralitet. Efter ett månadslångt avbrott
i förhandlingarna tog kommunisterna initiativet till nya sammanträffanden, men
först i slutet av oktober trädde delegationerna åter samman, nu i byn Panmunjom.
Åter hotade ett avbrott, denna gång av allvarligare karaktär, då en amerikansk
överste uppgav att kommunisterna mördat omkring 6 000 allierade krigsfångar,
vilket sedan bekräftades av överbefälhavaren general Ridgway. Mot slutet av
november kunde FN-förhandlarna emellertid föra saken framåt genom sitt
förslag om att vapenstilleståndets demarkationslinje skulle följa den då existerande
frontlinjen, under förutsättning att ett stilleståndsavtal kunde utarbetas inom 30
dagar. Betydande framsteg nåddes också, men då månadsfristen kort före nyår
utgick, bestod alltjämt ett antal oavgjorda punkter.
Oljekrisen i Persien
Mordet på den västmaktsorienterade persiske konseljpresidenten general
Raz-mara förde regeringsmakten i händerna på den fanatiskt nationalistiske
Teheran-politikern dr Muhammed Mossadeq, som hastigt genomdrev en lagstiftning om att
anglo-iranska oljebolagets tillgångar i Persien skulle förstatligas. Bakgrunden
kunde delvis sökas i det förhållandet att bolaget, vars huvudaktionär är brittiska
staten, först sent och tveksamt erbjudit sig att höja den persiska andelen av
olje-intäkterna utan att i detta erbjudande komma upp till samma nivå som de
amerikanska oljebolagen i Arabien. Brittiska regeringen gick trots folkopinionens
starka indignation från början försiktigt fram. Den då sittande labourregeringen
kunde icke obetingat förkasta Persiens principiella rätt att överföra oljeindustrien
i statlig ägo och drog sig också för ett maktingripande som hade kunnat
föranleda en konflikt med Ryssland. Men den hävdade med skärpa, att det persiska
tvångsövertagandet förgrep sig på det gällande kontraktet med bolaget, och drog
denna rättsfråga inför Internationella domstolen i Haag. Denna ålade i ett
interims-utslag Persien att inte genom något ingrepp föregripa domstolens slutliga utslag.
Persiska regeringen vägrade emellertid att tillerkänna domstolen behörighet i
målet. En brittisk regeringsemissaries förhandlingar i Teheran på amerikansk
tillskyndan för att söka en kompromissuppgörelse slog slint, och på sommaren
utvisades hela den brittiska personalen vid oljefälten ur landet. Persien drog, efter
att förgäves ha sökt utländsk hjälp för att återuppta produktionen, frågan inför
FN:s säkerhetsråd, som emellertid trots Mossadeqs lidelsefulla personliga
uppträdande undvek att ta ställning.
Egypten bryter avtalen med England
Knappt hade detta slag mot brittisk prestige i Orienten blivit uppmärksammat
världen runt förrän Egypten företog en liknande manöver. Den 8 oktober
uppsade kabinettet Nahas i Cairo de båda avtal, varigenom England tillförsäkras
rätt att hålla trupper i en zon längs Suezkanalen och erkännes som samstyrande
med Egypten över territoriet Sudan. En våg av chauvinistisk lidelse utbröt över
landet då kung Faruk utropades till konung också över Sudan, och en serie
sabotagedåd inleddes mot sir George Erskines brittiska truppstyrkor i Suezområdet.
Rritterna visade sig emellertid i detta fall ej hågade för reträtt. I samråd med
Frankrike, Förenta staterna och Turkiet hade de då just förberett en inbjudan till
staterna vid östra Medelhavet att ansluta sig till en gemensam försvarspakt, det
s. k. Mellersta östern-kommandot, som skulle organiseras i nära anslutning till
Atlantpakten. Egyptens uppträdande innebar ett temporärt avbräck för dessa
planer. Men med Förenta staternas och de övriga västmakternas stöd kunde britterna
denna gång från början inta en fast hållning. De avvisade de egyptiska anspråken
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
