Det andra världskriget fick våra två länder uppleva under skilda förhållanden. Men det danska folkets tillgivenhet för det svenska stärktes under denna tid, då det svenska folkets brödrakänsla gentemot Danmark tog sig så starka uttryck. Jag erinrar mig i detta sammanhang den barmhärtighetsgärning, som genom Svenska röda korset utövades av prins Carl och greve Folke Bernadotte. Jag har tidigare haft tillfälle att tolka Danmarks tacksamhet för den svenska nationens storsinnade insats till gagn för Danmark och danskar under dessa mörka år, en insats som man kommer att minnas under generationer. Vid Eders Majestäters första officiella besök i Danmark kan jag icke underlåta att ånyo giva uttryck åt detta. Jag erinrar mig särskilt den andel, som Eders Majestäter personligen hade i denna insats. Även om utvecklingen efter kriget har medfört, att Danmark och Sverige icke i alla avseenden har kunnat följa samma kurs, har gemenskapskänslan och vänskapen mellan de två folken visat sig lika obrytbara. Våra ideal och mål är desamma: att de tusenåriga nordiska rikena bevarar sitt oberoende och att sann frihet och rätt alltid råder i Norden. Till gagn för våra två länder har på mångfaldiga områden utvecklat sig en samverkan i fredens och framåtskridandets tjänst, starkare än någonsin. Det är hela danska nationens önskan, att denna samverkan framgent blir ytterligare stärkt och utbyggd. Jag vet mig ha hela danska folket med mig, när jag uttalar drottningens och mina egna hjärtligaste och varmaste önskningar för Sveriges framtid, och jag utbringar en skål för Eders Majestäter, för den svenska kungliga familjen och för hela det svenska folkets lycka och framgång. Härpå svarade kung Gustaf med följande tal: Med alldeles särskild glädje hava drottningen och jag sett fram emot detta besök i Danmarks huvudstad. En av anledningarna härtill är uppenbarligen den av Eders Majestät i så hjärtliga ordalag berörda nära släktskapen och vänskapen mellan den danska konungafamiljen och min egen. Min dotter har ju i Danmark funnit ej endast familjelycka utan även ett andra fädernesland, med vilket hon nu i nära 17 år delat ljuvt och lett. Ej minst den onda tiden gjorde, att hon växte fast samman med Danmarks land och folk. Intet kan för mig vara kärare än vetskapen om detta samt om den förståelse och uppskattning hon röner från det danska folkets sida. En annan anledning till glädje inför detta besök ligger i medvetandet om det traditionellt goda förhållandet mellan Danmark och Sverige. För oss som nu leva utgöra hjärtliga förbindelser de båda länderna emellan något alldeles självfallet. Jag medför därför i dag till Danmarks konungapar och folk en den varmaste hälsning, ett broderligt handslag från allt Sveriges folk. Vår hjälpverksamhet under kriget, varpå Eders Majestät nyss häntydde, var uttrycket för en naturlig och djupt i våra hjärtan grundad önskan att bispringa ett broderfolk i nödens stund. De fem mörka åren under det andra världskriget bidrogo förvisso till att knyta vänskapens och samhörighetens band fastare tvärs över Öresund, denna havens enastående färdväg, som normalt främjar förbindelserna mellan Danmark och Sverige, men som då utgjorde en svåröverkomlig gränslinje. Ty vi i Sverige visste, att bakom denna onaturliga och förhatliga spärr kämpade tappra danska män och kvinnor, med orubbligt stöd av konung och konungahus, en seg, framgångsrik kamp för frihet och rätt. Vi beundrade detta mod och denna offervilja. Offren voro stora, förlusterna svåra och för den enskilde ofta oersättliga. Den krans, som jag i dag nedlagt på frihetskämparnas gravar, är en hyllning åt detta fosterländska mod och denna självuppoffring. Handlingar av sådan art som dessa göras aldrig förgäves. De stå fastmera såsom lysande ledstjärnor för varje sann patriot alla släktled igenom. Folkets eget inneboende, sunda frihetsbegär utgjorde naturligtvis den starkaste drivfjädern till de aktiva frihetskämparnas modiga handlingar och till hela det danska folkets fasta, orubbliga sammanhållning inför våldet. Men jag tänker ock att där bakom låg ■—■ kanske ej ens alltid klart utformad — känslan av att nu gällde kampen själva den danska livsformen, den danska kulturen. Denna danska kultur är gammal. Den har genom långa tider framvuxit och därunder vunnit sin egenart, blivit just särpräglat dansk. Den kunde ej vara till finnandes annorstädes än just här. Och den har med tiden vunnit en fastare, en bredare förankring hos folket självt än kulturen i kanske något annat land. De nationella livsvärdena, av vilka den egna kulturen får räknas bland de främsta, måste emellertid ständigt värnas och skyddas, ej minst mot utifrån kommande hot. De åtgärder på försvarets område, som med stora uppoffringar göras likaväl i Danmark som i Sverige, avse just att värna vårt oberoende och om möjligt trygga vår fred. Ehuru förhållandena gjort, att vi i Sverige valt andra vägar för att nå målet, stå vi dock principiellt på samma linje som här i Danmark. Vi hysa i Sverige precis samma uppfattning när det gäller värnet av vår frihet, av vår kultur och av våra demokratiska principer. Jag kan försäkra, att även hos oss finnes en fast beslutsamhet att, om så skulle krävas, våga allt för att försvara vår nationella frihet och oberoende. Den tid i vilken vi leva är sannerligen fylld av både svårlösta problem och nog så påtagliga faror. Jag vet att detta även för Danmark ter sig såsom något, som måste ingiva bekymmer både för ögonblicket och för framtiden. Vi önska emellertid av hjärtat Danmarks folk med dess konung och drottning i spetsen all framgång i strävandena att bemästra svårigheterna. Vi svenskar glädjas uppriktigt, då det går Danmark väl. Må Eders Majestäts land och folk gå en fredlig, en lycklig framtid till mötes, och må det traditionellt goda samförståndet mellan våra båda folk växa sig allt starkare, till båtnad för dem bägge. 36