Sovjets ambassadör i Stockholm, Constantin Rodionov, åtföljd av andre ambassadsekreteraren, Adolf Outemov, anländer den 17 juni till kanslihuset, dit ambassadören kallats av t. f. utrikesministern, statsminister Erlander, för att motta den svenska protesten mot nedskjutningen av Catalinaplanet. kastas en opartisk undersökning. Såsom medlemmar av FN vore både Sverige och Sovjetunionen förpliktade att lösa sina internationella tvister på sådant sätt att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättes i fara. Genom ett avböjande av varje internationell procedur förhindrades en på rättvisan grundad lösning av tvisten. Svenska regeringen vidhöll därför sitt förslag om prövning genom internationell instans och förbehöll sig full frihet att återkomma till saken i den form och vid den tidpunkt den fann lämplig. Det sista diplomatiska aktstycket i affären kom den 8 oktober i form av en not från ambassadör Rodionov, i vilken denne sade sig ha instruerats bekräfta sovjetregeringens avvisande av förslaget om internationell procedur. Hela notväxlingen och till denna hörande rapporter utgavs av utrikesdepartementet i samlad form på såväl svenska som engelska. Den engelska versionen tillställdes FN med anhållan att den genom FN-sekretariatets försorg skulle distribueras till samtliga medlemsstater. Redan innan sista ordet sagts i det diplomatiska meningsutbytet hade inom Sverige framträtt en stark opinion för en svensk hänvändelse till FN:s säkerhetsråd eller församling. Denna uppfattning företräddes av högerledaren riksdagsman Jarl Hjalmarson i ett tal den 7 augusti, vari han bl. a. yttrade: ”En av de tänkbara vägarna för oss i kampen för vår rätt går över FN. Åtskilliga skäl talar för att vi bör välja den”. Utrikesminister Undén var emellertid av annan uppfattning. I ett tal den 10 augusti utvecklade han att en sådan svensk hänvändelse inte kunde medföra att Sverige tilltvingade sig något slags satisfaktion eller med andra ord uppnådde en tillfredsställande lösning av konflikten. Det vore ej troligt, att säkerhetsrådet självt skulle ingå på en prövning av tvisten utan möjligen rekommendera parterna att anlita ett internationellt organ, och därvid skulle Sverige ej komma längre än till den punkt, där det nu stod. Detta utrikesministerns klara 52