förde ökad handelsvolym. Därigenom förbättrades även läget för sjöfarten, som fått stark känning av den ändrade konjunktursituationen. I Asien fortsatte uppbyggnadsarbetet inom de nya statsbildningarna med hjälp av amerikanska investeringar enligt det s. k. 4-punktsprogrammet och inom Colomboplanens ram, men på andra håll försvårades åtminstone temporärt förutsättningarna för en ökad handel med omvärlden som följd av inrikespolitiska omvälvningar. Den stora kinesiska marknaden låg fortfarande utom räckhåll för den västerländska världen. Handeln med Latinamerika drabbades av kraftiga bakslag under 1952 beträffande i första hand de ledande latinamerikanska länderna, där otillräcklig exportkapacitet och fortsatt inflation utgjorde synnerligen besvärande hinder för handelsutbytet. Mot årets slut kunde man emellertid skönja vissa tecken på en — låt vara mycket försiktig — återhämtning, bl. a. i samband med gynnsamma skördeutfall. Mellan Öst- och Västeuropa fortsatte handelsutbytet att krympa — en utveckling som skärpt de västeuropeiska ländernas behov av dollarvaluta. Jämfört med de senare mellankrigsåren utgjorde exporten från Västeuropa till Östeuropa ungefär två tredjedelar och importen en fjärdedel av förkrigsnivån. Samhandeln mellan de östeuropeiska länderna inklusive Sovjetunionen beräknas enligt ECE ha tio-dubblats från 1938 och skulle värdemässigt utgöra cirka 2,5 miljarder dollar. Det av den djupgående strukturella omvandlingen i Världshandeln alltmer ökade behovet av dollar tilldrog sig under 1952 allt större intresse i de internationella sammanhangen. Mot slutet av året dryftades sålunda synnerligen ingående inom Parisorganisationen (OEEC) förutsättningarna för att öka Västeuropas dollarinkomster genom reguljär handel med dollarområdet under parollen ”trade, not aid”, varvid särskilt Förenta staternas förpliktande ställning som världens ledande borgenärsnation kom i rampljuset. De västeuropeiska ekonomiska problemen stod främst på dagordningen för tre i slutet av 1952 hållna konferenser — samväldeskonferensen i London i slutet av november, EPU-konferensen i början av december samt Atlantpaktsrådets sammanträde i Paris i mitten av december. Den amerikanska dollarhjälpen till de NATO-anslutna länderna i Europa anslogs per 30 juni 1953 till cirka 5 miljarder dollar i samband med den fortsatta uppbyggnaden av Atlantpaktsförsvaret. Utfallet av presidentvalet i Förenta staterna utlöste dock vissa farhågor för att dollarstödet till Västeuropa skulle skäras ned av den amerikanska kongressens republikanska majoritet. De långvariga strävandena att söka samordna den västeuropeiska ekonomien tog under hösten 1952 ett märkligt steg framåt då den europeiska kol- och stålunionen blev en realitet sedan de sex deltagarländerna, Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna samt Västtyskland, slutligen ratificerade avtalet, och därmed sammansmältes nämnda länders ansenliga resurser på kol- och stålområdet. FÖRENTA STATERNA. Den ”milda deflation”, som på det hela taget kännetecknade läget i Förenta staterna vid 1952 års ingång, följdes omkring halvårsskiftet av större aktivitet mot bakgrunden av de konjunkturuppdrivande rustnings-utgifterna i förening med det temporärt hejdade prisfallet på råvarumarknaderna. Förväntningarna inriktades allmänt på en återhämtning eller i alla händelser en mera stabil prisutveckling, vilket också blev fallet. Konjunkturtendensen blev avgjort uppåtriktad inte minst som följd av en kraftigt ökad byggnadsverksamhet 114