Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekonomisk översikt. Av redaktör Åke Lantz - Utlandet: Slut på överkonjunkturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förde ökad handelsvolym. Därigenom förbättrades även läget för sjöfarten, som
fått stark känning av den ändrade konjunktursituationen.
I Asien fortsatte uppbyggnadsarbetet inom de nya statsbildningarna med hjälp
av amerikanska investeringar enligt det s. k. 4-punktsprogrammet och inom
Colomboplanens ram, men på andra håll försvårades åtminstone temporärt
förutsättningarna för en ökad handel med omvärlden som följd av inrikespolitiska
omvälvningar. Den stora kinesiska marknaden låg fortfarande utom räckhåll för
den västerländska världen.
Handeln med Latinamerika drabbades av kraftiga bakslag under 1952
beträffande i första hand de ledande latinamerikanska länderna, där otillräcklig
exportkapacitet och fortsatt inflation utgjorde synnerligen besvärande hinder för
handelsutbytet. Mot årets slut kunde man emellertid skönja vissa tecken på en — låt
vara mycket försiktig — återhämtning, bl. a. i samband med gynnsamma
skördeutfall.
Mellan Öst- och Västeuropa fortsatte handelsutbytet att krympa — en utveckling
som skärpt de västeuropeiska ländernas behov av dollarvaluta. Jämfört med de
senare mellankrigsåren utgjorde exporten från Västeuropa till Östeuropa ungefär
två tredjedelar och importen en fjärdedel av förkrigsnivån. Samhandeln mellan
de östeuropeiska länderna inklusive Sovjetunionen beräknas enligt ECE ha
tio-dubblats från 1938 och skulle värdemässigt utgöra cirka 2,5 miljarder dollar.
Det av den djupgående strukturella omvandlingen i Världshandeln alltmer
ökade behovet av dollar tilldrog sig under 1952 allt större intresse i de
internationella sammanhangen. Mot slutet av året dryftades sålunda synnerligen ingående
inom Parisorganisationen (OEEC) förutsättningarna för att öka Västeuropas
dollarinkomster genom reguljär handel med dollarområdet under parollen ”trade,
not aid”, varvid särskilt Förenta staternas förpliktande ställning som världens
ledande borgenärsnation kom i rampljuset.
De västeuropeiska ekonomiska problemen stod främst på dagordningen för tre
i slutet av 1952 hållna konferenser — samväldeskonferensen i London i slutet
av november, EPU-konferensen i början av december samt Atlantpaktsrådets
sammanträde i Paris i mitten av december.
Den amerikanska dollarhjälpen till de NATO-anslutna länderna i Europa anslogs
per 30 juni 1953 till cirka 5 miljarder dollar i samband med den fortsatta
uppbyggnaden av Atlantpaktsförsvaret. Utfallet av presidentvalet i Förenta staterna
utlöste dock vissa farhågor för att dollarstödet till Västeuropa skulle skäras ned av
den amerikanska kongressens republikanska majoritet.
De långvariga strävandena att söka samordna den västeuropeiska ekonomien
tog under hösten 1952 ett märkligt steg framåt då den europeiska kol- och
stålunionen blev en realitet sedan de sex deltagarländerna, Belgien, Frankrike, Italien,
Luxemburg, Nederländerna samt Västtyskland, slutligen ratificerade avtalet, och
därmed sammansmältes nämnda länders ansenliga resurser på kol- och stålområdet.
FÖRENTA STATERNA. Den ”milda deflation”, som på det hela taget
kännetecknade läget i Förenta staterna vid 1952 års ingång, följdes omkring
halvårsskiftet av större aktivitet mot bakgrunden av de konjunkturuppdrivande
rustnings-utgifterna i förening med det temporärt hejdade prisfallet på råvarumarknaderna.
Förväntningarna inriktades allmänt på en återhämtning eller i alla händelser en
mera stabil prisutveckling, vilket också blev fallet. Konjunkturtendensen blev
avgjort uppåtriktad inte minst som följd av en kraftigt ökad byggnadsverksamhet
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
