Teateråret Av URBAN STENSTRÖM Dagstidningarna fortsatte under 1952 att skicka ut sina teaterkritiker för att titta på succeerna i London och Paris, och när de sedan kom hem igen, fick de se samma succeer i Stockholm och Göteborg och lite varstans. Åtminstone en teaterchef klagade över ”omotiverade” jämförelser. Kritikerna å sin sida klagade över teaterchefernas nyhetshysteri, över repertoarens standardisering och över de få greppen ur den klassiska pjäslitteraturen, och dessutom förnams bland finsmakarna en viss leda vid den verklighetskopierande teatern över huvud taget, som inte lämnade samma spelrum för mottagarens med-skapande fantasi som till exempel den modernistiska poesien eller bildkonsten. Bert Brecht var ett gångbart namn i principdiskussionerna men inte på teatrarna. Dramatens litterära sensation för året var världspremiären på Graham Greenes ”1 sista rummet”. Pjäsen väckte blandade känslor. På kulturradikalt håll uppfattades den som katolsk propaganda, och en anmälare föreslog att pestflaggan skulle hissas på teatern. Greene var själv närvarande på premiären och förklarade efteråt att pjäsens problem inte var katolskt utan rent mänskligt. Doris Svedlund hade en stor framgång i Olof Molanders iscensättning. Molanders andra stora uppsättning var Shakespeares ”Antonius och Kleopatra”, där han själv svarade för både nyöversättning, regi och dekor. Titelrollerna spe- Inga Tidblad och Holger Löwenadler i ” Antonius och Kleopatra'' och Hilding G avle i "Revisorn". Dramaten. 157