Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Större lönekonflikter - De kommunalanställda tjänstemännens lönetillägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
avveckla konflikten, och liknande framställning gjordes även av en deputation från
Målsmännens riksförbund. I maj inleddes även nya forcerade förhandlingar och
den 24 maj hade parterna kommit fram till en kompromisslösning. Denna innebar
en uppflyttning med två å tre lönegrader för rektorer vid högre allmänna läroverk
och realskolor. Största lönelyftningen fick rektorer vid högre folkskolor eller hela
sex lönegrader. Alla i tjänst varande lektorer uppflyttades tre lönegrader till
Ca 33 oavsett om de disputerat. Skulle kompetenskraven för lektorstjänst
framdeles sänkas till licentiatexamen skulle dock dessa nya lektorer med lägre
kompetens placeras i Ca 31.
Adjunkterna fick en generell höjning med en lönegrad, varjämte antalet
beford-ringstjänster i Ca 29 höjdes till inalles 1 850, av vilka 150 i Ce 29 avsågs för
e. o. adjunkter vid läroverk med särskilt utpräglad lärarbrist och omedelbart
ställdes till förfogande. Av de 1 700 förste adjunktstjänsterna skulle 1 400 inrättas
budgetåret 1952—1953 och 150 vart och ett av de två följande budgetåren. Av
adjunkterna i tjänst skulle därigenom omkring tre fjärdedelar omedelbart få
uppflyttning med tre lönegrader. För framtiden beräknades att adjunkt normalt skulle
befordras till förste adjunkt vid 45 år och uppnå slutlön mellan 50 och 55 år.
Ämneslärarinnorna slutligen flyttades upp en lönegrad till Ca 25 och för dem
inrättades 100 befordringstjänster i 27:e lönegraden. För de högre kommunala
skolorna föreslogs samma befordringsprinciper som vid högre allmänna läroverken.
De nya lönerna skulle utgå retroaktivt från 1 juli 1952.
Uppgörelsen krävde givetvis riksdagens godkännande för att bli giltig och sådant
godkännande gavs av höstriksdagen liksom för en hel rad andra
tjänstemannagrupper såsom förvaltningsjurister, vissa anställda vid universitet, högskolor och
s. k. lärda verk, högskoleutbildade ingenjörer m. fl.
I samband med SACO-konflikten vidtog regeringen en åtgärd som gav upphov
till livligt meningsutbyte. Bestämmelse utfärdades om att det inflationstillägg på
15 procent, som av vårriksdagen beviljats alla befattningshavare i statstjänst, ej
skulle utbetalas till medlem av organisation som vidtagit eller varslat
strids-åtgärd, förrän dessa stridsåtgärder återtagits. De tjänstemän som ej tillhörde sådan
organisation måste för att få ut tillägget avge försäkran härom. Det var detta som
väckte opposition, då åtgärden på många håll ansågs strida mot lagen om
föreningsrätt. En utredning om åtgärdens laglighet igångsattes även från
tjänstemannahåll men hann ej fullföljas under året.
De kommunalanställda tjänstemännens lönetillägg
Den 28 mars strandade avtalsförhandlingarna mellan Svenska stadsförbundet
och de kommunalanställdas organisationer om lönetillägg för 1952 till städernas
och köpingarnas tjänstemän. Omkring 50 000 tjänstemän berördes direkt eller
indirekt av förhandlingarna.
Till opartisk ordförande förordnade regeringen först förlikningsman Chr.
Schmidt, vilken den 27 april tillställde parterna ett medlingsförslag med begäran
om svar den 5 maj. Dessa svar nödvändiggjorde nya förhandlingar som dock
blev resultatlösa. Regeringen tillsatte nu en medlingskommission bestående av
landshövding H. Kjellman, stiftsjägmästare C. A. Wesström och förlikningsman
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
