avveckla konflikten, och liknande framställning gjordes även av en deputation från Målsmännens riksförbund. I maj inleddes även nya forcerade förhandlingar och den 24 maj hade parterna kommit fram till en kompromisslösning. Denna innebar en uppflyttning med två å tre lönegrader för rektorer vid högre allmänna läroverk och realskolor. Största lönelyftningen fick rektorer vid högre folkskolor eller hela sex lönegrader. Alla i tjänst varande lektorer uppflyttades tre lönegrader till Ca 33 oavsett om de disputerat. Skulle kompetenskraven för lektorstjänst framdeles sänkas till licentiatexamen skulle dock dessa nya lektorer med lägre kompetens placeras i Ca 31. Adjunkterna fick en generell höjning med en lönegrad, varjämte antalet beford-ringstjänster i Ca 29 höjdes till inalles 1 850, av vilka 150 i Ce 29 avsågs för e. o. adjunkter vid läroverk med särskilt utpräglad lärarbrist och omedelbart ställdes till förfogande. Av de 1 700 förste adjunktstjänsterna skulle 1 400 inrättas budgetåret 1952—1953 och 150 vart och ett av de två följande budgetåren. Av adjunkterna i tjänst skulle därigenom omkring tre fjärdedelar omedelbart få uppflyttning med tre lönegrader. För framtiden beräknades att adjunkt normalt skulle befordras till förste adjunkt vid 45 år och uppnå slutlön mellan 50 och 55 år. Ämneslärarinnorna slutligen flyttades upp en lönegrad till Ca 25 och för dem inrättades 100 befordringstjänster i 27:e lönegraden. För de högre kommunala skolorna föreslogs samma befordringsprinciper som vid högre allmänna läroverken. De nya lönerna skulle utgå retroaktivt från 1 juli 1952. Uppgörelsen krävde givetvis riksdagens godkännande för att bli giltig och sådant godkännande gavs av höstriksdagen liksom för en hel rad andra tjänstemannagrupper såsom förvaltningsjurister, vissa anställda vid universitet, högskolor och s. k. lärda verk, högskoleutbildade ingenjörer m. fl. I samband med SACO-konflikten vidtog regeringen en åtgärd som gav upphov till livligt meningsutbyte. Bestämmelse utfärdades om att det inflationstillägg på 15 procent, som av vårriksdagen beviljats alla befattningshavare i statstjänst, ej skulle utbetalas till medlem av organisation som vidtagit eller varslat strids-åtgärd, förrän dessa stridsåtgärder återtagits. De tjänstemän som ej tillhörde sådan organisation måste för att få ut tillägget avge försäkran härom. Det var detta som väckte opposition, då åtgärden på många håll ansågs strida mot lagen om föreningsrätt. En utredning om åtgärdens laglighet igångsattes även från tjänstemannahåll men hann ej fullföljas under året. De kommunalanställda tjänstemännens lönetillägg Den 28 mars strandade avtalsförhandlingarna mellan Svenska stadsförbundet och de kommunalanställdas organisationer om lönetillägg för 1952 till städernas och köpingarnas tjänstemän. Omkring 50 000 tjänstemän berördes direkt eller indirekt av förhandlingarna. Till opartisk ordförande förordnade regeringen först förlikningsman Chr. Schmidt, vilken den 27 april tillställde parterna ett medlingsförslag med begäran om svar den 5 maj. Dessa svar nödvändiggjorde nya förhandlingar som dock blev resultatlösa. Regeringen tillsatte nu en medlingskommission bestående av landshövding H. Kjellman, stiftsjägmästare C. A. Wesström och förlikningsman 206