Modet 1952 Var och en på sitt sätt förde de tre största parisskräddarna — Dior, Balenciaga och Fath — i vårkollektionerna fram modeller med 20-talsinspirerade linjer, vid sidan av de vanliga midjesvängda. Diors främsta nyhet var att han lät skjort-blusklänningen återinträda på scenen, utförd i mjuka tunna sidentyger och kompletterad med en ibland helplisserad lumberjacka. Han tog också upp rätt storblommiga siden för löst och ledigt sittande sommarrockar med knytskärp i midjan. Lösare skärningar karakteriserade över huvud taget många av vårens parismodeller, där även en hel del av de svängda plaggen gavs en större ledighet än förut i midjan. Den trekvartslånga ärmen dominerade för samtliga av vårens och sommarens plagg. Ylletyger med torr yta, där blandningen av olika fibrer gav shantungliknande effekt och flera färgtrådar en skiftande lyster, var omtyckta, och shantungorganzan hörde till favoriterna bland de tunnaste materialen. Dior lanserade små mössliknande hattar, inspirerade av folkdräkternas huvudbonader, och dessa typer fick många efterföljare i modet. Stora hattar förekom under hela säsongen. Tjugotalsinflytandet märktes framför allt på de sportiga rockarna, som under året blev allt snålare i vidd och mera tubliknande under det att de svängda kapporna behöll sin vida klockade kjol. Raka jackor, lumberjacksliknande blusar och klänningsliv eller blusar som gick ned en bra bit över höften och endast svagt svängts in i midjan markerade också tjugotalsinflytandet. Beige och brunt började konkurrera med det grå, och garneringar med yviga pälsverk och små skopliknande hattar antydde samma tidsinspiration. Även tygvalet gav sitt vittnesbörd i det att de franska vävarna tagit upp krimmerliknande tyger (bouclé) som dessutom ruggades i ytan. Luddiga och raggiga vävnader med fläckig eller spräcklig yta var särskilt omtyckta till överplaggen och tweed ett favoritmaterial som användes även till klänningar. Dior stramade under hösten åt sin linje till en ganska formsträng och från varje onödig detalj renrakad silhuett och lät tjugotalet uteslutande komma till tals i ytterplaggen. Den förhöjda midjelinje, som han tidigare lanserat, markerades fortfarande hos en del av de välsvängda klänningarna. Balenciaga, som under året starkast satt sin prägel på det internationella modet, var den franske skräddare som lossade mest på midjan, vilket ytterligare märktes av höstkollektionen, och han fortsatte och bearbetade den linje med baktill rak och framtill insvängd skärning som han haft i några säsonger. De trekvartslånga rymliga ärmarna stod sig för olika plagg även under vintern, och för mer fantasibetonade modeller, blusar och aftonklänningar, blev de pösande vida ärmar, som den nya modestjärnan Hubert de Givenchy hade som specialitet, mycket omtyckta. Som vanligt mot hösten ökades kjollängden något. Schalen gick fram alltmera som extra ytterplagg för alla tider på dagen och användes även i tjocka material som tweed och teddybjörnstyg garnerade med kraftiga yllefransar till klänningar och dräkter. Den smala stommen med vid överkjol försvann ur aftonklänningsmodet, där de korta och långa modellerna med smala eller vida kjolar förekom lika mycket, och jackan, som gjorde plagget förvandlingsbart, spelade en stor roll vid sidan av schalen. 213