Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Modet 1952
Var och en på sitt sätt förde de tre största parisskräddarna — Dior, Balenciaga
och Fath — i vårkollektionerna fram modeller med 20-talsinspirerade linjer,
vid sidan av de vanliga midjesvängda. Diors främsta nyhet var att han lät
skjort-blusklänningen återinträda på scenen, utförd i mjuka tunna sidentyger och
kompletterad med en ibland helplisserad lumberjacka. Han tog också upp rätt
storblommiga siden för löst och ledigt sittande sommarrockar med knytskärp i
midjan. Lösare skärningar karakteriserade över huvud taget många av vårens
parismodeller, där även en hel del av de svängda plaggen gavs en större ledighet än
förut i midjan. Den trekvartslånga ärmen dominerade för samtliga av vårens och
sommarens plagg. Ylletyger med torr yta, där blandningen av olika fibrer gav
shantungliknande effekt och flera färgtrådar en skiftande lyster, var omtyckta,
och shantungorganzan hörde till favoriterna bland de tunnaste materialen. Dior
lanserade små mössliknande hattar, inspirerade av folkdräkternas huvudbonader,
och dessa typer fick många efterföljare i modet. Stora hattar förekom under
hela säsongen.
Tjugotalsinflytandet märktes framför allt på de sportiga rockarna, som under
året blev allt snålare i vidd och mera tubliknande under det att de svängda
kapporna behöll sin vida klockade kjol. Raka jackor, lumberjacksliknande blusar
och klänningsliv eller blusar som gick ned en bra bit över höften och endast
svagt svängts in i midjan markerade också tjugotalsinflytandet. Beige och brunt
började konkurrera med det grå, och garneringar med yviga pälsverk och små
skopliknande hattar antydde samma tidsinspiration. Även tygvalet gav sitt
vittnesbörd i det att de franska vävarna tagit upp krimmerliknande tyger (bouclé)
som dessutom ruggades i ytan. Luddiga och raggiga vävnader med fläckig eller
spräcklig yta var särskilt omtyckta till överplaggen och tweed ett favoritmaterial
som användes även till klänningar.
Dior stramade under hösten åt sin linje till en ganska formsträng och från
varje onödig detalj renrakad silhuett och lät tjugotalet uteslutande komma till
tals i ytterplaggen. Den förhöjda midjelinje, som han tidigare lanserat, markerades
fortfarande hos en del av de välsvängda klänningarna. Balenciaga, som under
året starkast satt sin prägel på det internationella modet, var den franske
skräddare som lossade mest på midjan, vilket ytterligare märktes av höstkollektionen,
och han fortsatte och bearbetade den linje med baktill rak och framtill insvängd
skärning som han haft i några säsonger. De trekvartslånga rymliga ärmarna
stod sig för olika plagg även under vintern, och för mer fantasibetonade
modeller, blusar och aftonklänningar, blev de pösande vida ärmar, som den nya
modestjärnan Hubert de Givenchy hade som specialitet, mycket omtyckta. Som
vanligt mot hösten ökades kjollängden något.
Schalen gick fram alltmera som extra ytterplagg för alla tider på dagen och
användes även i tjocka material som tweed och teddybjörnstyg garnerade med
kraftiga yllefransar till klänningar och dräkter. Den smala stommen med vid
överkjol försvann ur aftonklänningsmodet, där de korta och långa modellerna
med smala eller vida kjolar förekom lika mycket, och jackan, som gjorde plagget
förvandlingsbart, spelade en stor roll vid sidan av schalen.
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
