I ÅRETS MARGINAL När strejkar hovjörvaltningen? I sitt ”Kring”-kåseri för den 12 februari skrev Erik Wästberg följande: Folkhemmet går alltmer mot sin fulländning. Nu är det lärarna som strejkar. ' ”Lugna alla välsinnade och varna alla orosstiftare, ty långmodigheten måste hafva en gräns”, telegraferade kung Oscar, när Sveriges första stora ”strike” utbröt i Sundsvallsdistriktet. Vi satt just häromdagen och läste om hur den misskände landshövdingen Curry Treff enberg läste upprorslagens § 12 för de strejkande. Nu undras om statsrådet Lingman skall tillkalla militär för att få bukt med de strejkande extralärarna eller om han skall vräka dem från deras högst privata bostäder; det senare vore sannerligen ett än kraftigare hot i dessa tider. Han gör säkert ingendera delen. Tiderna förändras och sederna förbättras. Eller förbättras de inte? Många av de äldre får lätta chockskador när de läser om hur strejkvapnet tillgripes av den ena yrkesgruppen efter den andra, som man aldrig vid seklets början kunde tänka sig ge sig in i sådana äventyrligheter — läkare, jurister, lärare. För vår del finner vi saken helt naturlig. Folkhemmet ligger så som det bäddat åt sig. Organisationerna har tagit makten i vårt moderna samhälle, de behärskar det och genomsyrar det från ovan till nedan. Det må gälla vilket område som helst, men skall man ha någon framgång för sina krav och önskemål, gäller det att ha en stark organisation bakom sig. Rätten satt förr i spjutstångs ände, nu sitter den i medlemsmatriklarna eller kanske på om-budsmannaexp editionerna — någon principiell skillnad föreligger inte; det hela är en fråga om makt. Arbetarna hade det sämst i det gamla samhället och därför insåg de också först organisationernas styrka. Med deras hjälp tog de makten i samhället. Men ingen grupp erövrar makten endast av maktlystnad eller allmänintresse; den gör det för att ställa det bra för de sina. Men tryck alstrar mottryck och nu har även de akademiska yrkena lärt sig både organisationens konst och strejkvapnets användning. Endast några kategorier inom vårt folk har ännu inte lärt sig hur det går till: spararna t. ex. och de gamla. Men så går det dem heller inte vidare väl i händer. Det tog lång tid innan akademikerna insåg sin situation. De har stått kvar och stampat med sina löner medan penningvärdet rasat nedåt. Det har så länge trummats i dem att de tillhörde en på sitt sätt privilegierad grupp, att de slutligen trodde det själva och höll sig stilla, själva hyggliga, förlitande sig på en hygglig överhet. ”De rackarna bygger på att vi har fått för god uppfostran”, sade en industriman, röd av förargelse över sina kollegers flathet inför statsmakterna. Akademikerna har kanske haft samma skavank. Men situationen föreligger inte längre; nu strejkar de. Säkert finns det andra grupper, som i dessa dagar känner sympati för lärarnas aktion. Att i detta sammanhang nämna eleverna anser vi vara en lustighet under vårt stånd, dessutom utnyttjad i en radiorevy. Men ett faktum är att för ett par år sedan strejkade eleverna i New York-läroverken i avsikt att lärarna skulle få högre lön. De infann sig i skolan varje dag men gick aldrig in i klassrummen och hade på det hela taget utomordentligt roligt. Efter upplopp med brandsprutor och allt slutade det med att staden måste ge med sig och höja lärarlönerna. Men vad vi nu närmast tänker på är t. ex. landshövdingarna, som sedan länge knappast kunnat leva på sina löner, på justitieråd, generaldirektörer och varför inte regeringsledamöter. När strejkar regeringen? Har hr Sköld verkligen fått full kompensation för den senaste engångsinflationen? Och när strejkar hovförvaltningen? Tanken låter orimlig men är i själva verket inte märkvärdigare än vad en föregående generation skulle funnit lärare- och juriststrejker vara. När vi får se förste hovmarskalken Rude-beck som sandwichman i södra valvet och riksmarskalken Ekeberg i det norra, delande ut lappar som förklarar Slottet i blockad, då kan vi gå in i de dödas organisation i den lugna förvissningen om att krönet uppförts på Orga-n isationssverige. * 224