cirka 10 miljoner norska kronor, därav nära hälften för den magnifika anläggningen Jordal Amfi, men så blev också Oslo Nordens främsta vinteridrottsstad med förstklassiga arenor för alla vinteridrotter. Organisatoriskt sköttes det hela alldeles storartat, trots att man hade stora svårigheter speciellt på grund av den knappa snötillgången i Norefjell. Den norska publiken uppträdde helt igenom flott och sportsmannamässigt, opartiskt och ridderligt, vilket första gången kom till synes med de varma applåderna för den tyska truppen vid invigningsceremonien. Norge blev bästa nation med 104,5 poäng före USA, som tog 77,5. Därefter följde Finland med 63, Österrike med 54 och Tyskland med 41,5. Först på 6:e plats kom Sverige med 29,5. Norge återställde sin i S:t Moritz förlorade vinterhegemoni framför allt tack vare Hjallis Andersen, som tog tre guldmedaljer i hastighetsåkning, genom sina backhoppare — sjätte olympiska guldmedaljen i rad genom Arnfinn Bergman och silver till Falkanger — genom Simon Slåttvik och Sverre Stenersen i den gamla norska paradgrenen kombinerad back- och terränglöpning samt genom Stein Eriksen, som sensationellt vann storslalom och var tvåa i slalom och slutligen genom Hallgeir Brenden, som vann 18 km, en av vinterspelens mest oväntade segrare. Sverige deltog i Oslo med en trupp på 104 man varjämte uppvisningslaget i bandy bestod av nitton spelare och ledare. Att Sverige icke skulle kunna försvara sin ledande ställning från S:t Moritz 1948 var klart på förhand men motgångarna, speciellt i den folkkäraste grenen längdlöpning på skidor, blev dock svårare än någon väntat. Medaljskörden inskränkte sig till fyra av brons, vilka erövrades av stafettlaget på skidor, av Karl Holmström i backhoppning, av Carl-Erik Asplund på skridskor 10 000 meter samt av ishockeylaget, som tillika vann europamästerskapet efter en ytterst dramatisk avslutningsmatch mot Tjeckoslovakien, som ledde med 3—0 men fick se sig slaget med 5—3. De svenska motgångarna utlöste i den svenska pressen en hård kritik och de mest underliga förklaringar lanserades. Bekvämligheten i Folkhemmet var för stor, bakslagen var en följd av understödstagarandan, vår levnadsstandard var för hög etc. Och dock hade redan i förväg skidexperterna varnat speciellt för finnarna, som de senaste åren visat sig vara på rask frammarsch och vid många stortävlingar både i Sverige och i Finland slagit de bästa svenskarna. Sverige var icke ensamt att notera bakslag och nederlag. Schweiz, som i S:t Moritz 1948 konkurrerat hårt med Sverige om första platsen i nationstävlingen, fick bara några ströpoäng i utförsåkning och sprack kapitalt i ishockey, och Frankrike, som 1948 tagit 33 alpina poäng, fick nu bara 2. Efter hemkomsten avgick den franska skidledningen in corpore. För att vinna utrymme har i artiklarna om Olympiska spelen och Idrottskrönikan förekommande nations-namn förkortats enligt följande: 236 Af: Afganistan Al: Albanien Ar: Argentina Be: Belgien Br: Brasilien Bu: Bulgarien Ca: Canada Ch: Chile Co: Colombia Cu: Cuba Da: Danmark Ec: Ecuador Eg: Egypten Et: Etiopien Fi: Finland Fr: Frankrike Gr: Grekland In: Indien lo: Indonesien Ir: Irland Iran, se Persien Isl: Island It: Italien Ja: Japan Ju: Jugoslavien Ki: Kina Li: Libanon Lu: Luxemburg Mx: Mexico Ne: Nederländerna No: Norge Pa: Pakistan Pp.' Persien Ph: Philippinerna Po: Polen Pt: Portugal Pu: Peru Ru: Rumänien Sch: Schweiz Sov: Sovjet Sp: Spanien St: Storbritannien Sv: Sverige Sya: Sydafrika Syr: Syrien Tj: Tjeckoslovakien Tu: Turkiet Ty v: Västtyskland Työ: Östtyskland Un: Ungern Ur: Uruguay USA: Förenta staterna Vz: Venezuela ös: Österrike En del andra förkortningar torde ej behöva närmare förklaring.